Det här var jag
Jag pratade med min fina vän Hanna i telefon, vi kom in på mitt senaste inlägg och jag sa att jag kommer inte ens ihåg hur jag pratade innan, så jag kunde inte få in i mitt huvud hur stor skillnaden var.
“Men Malin! Ta en titt på dina gamla videoinlägg!” sa hon i samma glada stämma som hon alltid har. “Vilken bra idé! skrek jag rakt ut och surfade direkt in på youtube medan hon fortfarande var kvar i luren. Jag valde ett inlägg där jag pratade rakt upp och ner utan manus i tio minuter. Den videobloggen där jag berättade om mitt återbesök hos naprapaten doktor B. Den spelades in i december 2008.
När jag tittat i två minuter så fick jag kämpa för att hålla tillbaka tårarna. Det är ett helt annat vokabulär, ett helt annat sätt att prata på. Det är som en helt annan människa. Det är vitsigt, snabbtänkt och glatt. Inte en enda gång tappar jag bort mig och börjar prata om någonting annat. Inte en enda gång säger jag; “Vad pratade jag om?”
Det enda jag faktiskt kan se, nu så här i efterhand är att jag redan här har börjar få vissa problem med att svälja. Och att mina små “konstpauser” börjar ta form. Även om de då var väldigt korta och ganska så gulliga. Nu är de dock inte lika gulliga och en halvtimma långa.
Det här var jag, för sju månader sedan:
Lite senare så ska jag spela in ett nytt videoinlägg, så att ni själva kan jämföra. Jag ska passa på att hitta en skovfri lucka, så att ni har en liten chans att förstå att det faktiskt är svenska som jag talar.
18 juli, 2009 | Klockan 22:48 |
Jag hörde att du blev rörd och ledsen min vän. Och det förstår jag att du blev.. Tack för samtalet.. och tack för att du hjälpt mig ikväll, utan dina ord hade jag aldrig klarat trycket :D Jag älskar dig för den du är – alltid!
[ Svara på denna kommentar ]
18 juli, 2009 | Klockan 22:58 |
Åh Malin. VIlka läkarbesök, vad otroligt mycket det måste vara för dig att ta in. Och ändå orkar du med att blogga om det. Jag håller alla tummar för dig. Det går inte slita sig härifrån, du är stark, och din och L:s kärlek verkar helt fantastisk. Kramar till dig!
[ Svara på denna kommentar ]
18 juli, 2009 | Klockan 23:02 |
Du är ju helt underbar! Lyssnade på hela filmen och sitter och ler. sån energi. Vore skoj att träffa dig flera ggr! Stora kramar
[ Svara på denna kommentar ]
18 juli, 2009 | Klockan 23:20 |
ja du vad skall man säga…
titta aldrig bakåt…lev i nuet..
det rådet får jag ofta..
fast det är lättare sagt än gjort
men hallå !!
klart man tittar bakåt och jämför,…
det går bara inte att undvika..
vi var på Tomas Di Leva ikväll
och jag klädde mig fint och till det hör ju
naturligtvis även fina skor…
inte de vanliga fotriktiga gympadojorna
det gick bra dit när det var ljust och jag hade gott om tid
på mig att gå
det var värre när vi skulle därifrån
folk trängdes,det var bråttom ut från arenan
och upp för den knaggliga backen till bilparkeringen
det var mer än Irene 57 och med MS i benen fixade
stapplandes hängde jag på min älskling
så förmodligen trodde omgivningen att det var jag
som konsumerade starkölen som ”gubben” köpte i pausen
konstigt att ingen hindrade mig från att faktiskt köra bilen
från parkeringen och hem,
vilket häde mig en gång när jag skulle hem från ICA affären här i byn,
vänligt men bestämt kom en stilig man fram och sa att jag inte på nåt vilkors vis fick sätta mig vid ratten
eftersom jag inte ”var i stånd att köra bil”
med andra ord onykter………….
han rodnade djupt och stammade ”ursäkta” när jag talade om att jag led av MS och har dålig balans och ofta får yrsel anfall i stora offentliga miljöer
han är förlåten…numera :o)
och jag lever vidare i NUET, för tittar jag bakåt blir jag ”rädd”..så gör inte det min vän…gör inte det…utan lev i nuet…precis som ”spejsade” underbara Tomas Di Leva gör..kram och värme Irene
ursäkta att inlägget blev så långt..behövde bara få säga allt som fanns i mitt huvud…
[ Svara på denna kommentar ]
19 juli, 2009 | Klockan 0:25 |
Hjärtat det där är fortfarande du! Även om du i dagsläget har svårare att prata och glömmer bort vart du befinner dig i din historia när du blir avbruten osv. så är det fortfarande du! Och även jag älskar dig för den du är – alltid!
[ Svara på denna kommentar ]
19 juli, 2009 | Klockan 0:49 |
Jag har tänkt och tänkt och jag kan inte komma ihåg att jag på något sätt reagerade på ditt sätt att prata på galan.
Uppenbarligen är det ju en skillnad, men inget jag reflekterade över då. Kanske kan vara skönt och höra att inte alla reagerar eller märker något.
Ocbh du, allt du skrivet är vitsigt, snabbtänkt och för det mesta glatt!
Många kramar Katja
[ Svara på denna kommentar ]
19 juli, 2009 | Klockan 1:37 |
Du är fantastisk. Kram. Färjan-Ruth
[ Svara på denna kommentar ]
19 juli, 2009 | Klockan 9:31 |
Tittar in & läser lite hos dig nu i en ”lucka” av besöket & känner att NU behöver Malin den största Kramen EVER!!
Ord blir liksom lite fattiga känner jag & då brukar jag bara kramas & vara tyst!!
KRAM KRAM KRAM KRAM KRAM osv osv så det fyller hela kommentars fältet
[ Svara på denna kommentar ]
19 juli, 2009 | Klockan 10:55 |
Jag kan endast förseställa mig hur det måste kännas för dig, men ATT det känns smärtsamt det kan jag förstå.
Jag tänker på dig gumman.
Varma kramar<3
[ Svara på denna kommentar ]
19 juli, 2009 | Klockan 12:30 |
Jag har ju inte känt dig på nära håll förrän för några månader sedan, så jag kan tyvärr inte ge dej någon jämförelse! Vill att du ska veta att den människan som jag har sett nu är i allafall helt underbar och jag gillar dej skarpt vännen! Tusen kramar
[ Svara på denna kommentar ]