Vi glömde bort att säga det
Mamma och jag satt inte länge i reumatologens väntrum innan en man kom in och kallade upp mitt namn. Hans hår hade en härlig nyans av grått som matchade hans vita läkarrock och hans dialekt sjöng på en bred visa ifrån Kalmars djupa skogar.
Vi följde efter honom längs den långa korridoren med orangea väggar och mina skosulor gjorde roliga små ljud vid varje litet steg som jag tog. Jag försökte att anpassa mina steg så att fötterna precis skulle nudda golvet innan de var uppe igen men jag insåg ganska så snabbt att det var lönlöst. Jag hade nog med att få benen att röra sig framåt och hålla sig raka, att sväva var lite för mycket begärt på en måndag.
Han ledde in oss i ett litet rum och bad mig att sitta ner på den sedvanliga britsen som alltid finns i undersökningsrummen. Han slog sig ner på en pall och gnuggade sina händer mot varandra samtidigt som han sa mitt namn en gång till, kliade sig lite i nacken och frågade hur kan kunde hjälpa mig och jag svarade honom ärligt, att jag inte förstod vad jag gjorde där.
Jag berättade min sjukdomshistoria och han lyssnade intresserat samtidigt som han bläddrade i min journal som låg på skrivbordet framför honom. Då och då kliade han sig i skägget och nickade lite instämmande innan han avbröt mig med en fråga av något slag. När jag var klar så bad han mig att ta av mig kläderna för undersökningen.
När jag började att lirka av mig tröjan så tänkte jag för mig själv att jag borde vara det närmaste man kommer en sjukhusstrippa vid det här laget. Så många gånger som jag har klätt av mig på kommando, framför så många olika manliga doktorer. Jag tyckte inte ens att det var jobbigt längre, en insikt som skrämde upp mig ganska så rejält.
Undersökningen som följde var den snabbaste jag har varit med om under alla mina år inom sjukvården. Fyra moment och fyra minuter senare så var han klar och kunde fastställa sin diagnos. En diagnos som visst redan fanns.
- Jag har ju läst igenom din journal och sett att du har en diagnos på ledgångsreumatism sedan 2001. Och efter den lilla undersökningen som jag gjort nu idag så ställer jag mig helt bakom den.
- Ursäkta? Vad sa du nu? Jag har ingen diagnos på någon reumatisk sjukdom.
- Jo, jag har läst det i din journal.
- Jag har aldrig fått den informationen.
- Då måste det ha ramlat mellan stolarna när du flyttades mellan barn och vuxen, för det var ju i den vevan. Eller så glömde din läkare bort att informera dig, jag vet inte. Men det är ifrån ledgångsreumatismen som din värk kommer och du äter ju redan värktabletter så jag ser inte något behov att ändra någonting. Men jag vill boka en ny skiktröntgen så vi ser vad som är vad, det kommer hem en kallelse inom någon vecka.
Jag vill ändå poängtera att du har ju det neurologiska också så det är bra att du går till de grabbarna där nere, jag ser inte att dina övriga besvär skulle kunna komma ifrån en reumatisk sjukdom nämligen.
Något chockad tackade jag för mig och på något vis letade jag mig ut ur avdelningen och in i hissen. Det var först där som jag såg på mamma, tog ett djupt andetag och röt till för allt vad jag var värd. - DE GLÖMDE SÄGA DET?! Seriöst? I åtta år, de glömde?
20 oktober, 2009 | Klockan 22:31 |
öööööööööh what?? hur f-n kan man glömma säga en sån sak? jösses säger jag bara och en massa massa minus till vården!!!
[ Svara på denna kommentar ]
oktober 20th, 2009 klockan 22:32
Jag ska ärligt säga att jag är precis lika förvånad som du är..
[ Svara på denna kommentar ]
oktober 20th, 2009 klockan 22:37
kanske bäst man ber att få ut sin journal utifall de skulle ha GLÖMT säga något om en dold sjukdom man har..
och på tal om något annat så måste jag bara säga att du har en jättefin blogg som berör på alla de sätt, får en skratta, gråta, småle, smågrina, hicka och som nu, bli ytterst förvånad över konstiga saker som sker i Sverige.
Ta hand om dig! Kram
[ Svara på denna kommentar ]
oktober 20th, 2009 klockan 22:40
Tack Sofia! Nu blev jag otroligt glad! Det är lite det som är hela syftet med bloggen. :D’
Förresten, ta två kopior av journalen :P
[ Svara på denna kommentar ]
oktober 21st, 2009 klockan 10:05
Hm mycket skumt. Hur kan man missa en sådan detalj? Det är ju ändå en diagnos på en sjukdom det handlar om, inte något annat som är oväsentligt!
Förresten opereras jag om 3 veckor och jag hade redan bestämt mig för att då passa på att be att få min journal. Kan vara intressant att se vad som står i den…
[ Svara på denna kommentar ]
20 oktober, 2009 | Klockan 22:38 |
ööööh, men va????? Det var nog bland det sjukaste jag hört! Man kan ju inte glömma att säga en sådan sak??? Och så säger han det sådär slentrianmässigt ”Jaha hoppsan då glömde de nog det”, ehh hoppsan?! Ja det är ju det minsta man kan säga!! Grrr!!
[ Svara på denna kommentar ]
oktober 20th, 2009 klockan 22:41
Jag förväntade mig en ursäkt och ett gäng ballonger. Iallafall ett klistermärke kan tyckas. Alla dessa olika undersökningar som jag har gjort under alla år, alla dessa röntgen?
[ Svara på denna kommentar ]
20 oktober, 2009 | Klockan 23:16 |
Sjukvården i ett nötskal! Min brorsa genomgår en utredning som han borde fått för flera år sen men sjukhuset i den kommunen han bodde i ansåg INTE att han behövde det. Han flyttade förra året till denna kommun och nu håller han på få svar på vilka problem han har. Bla hans rygg kommer aldrig bli bättre men kanske med dvs hjälpmedel kanske bli bättre.
Det är trist att man måste kämpa för att få rätt vård. Jag hoppas han får rätt vård nu för alla hans problem. Underlättar både för han och familjen.
Men bra att du får svar på något iaf… men en ursäkt tycker ja att du borde ha. Kanske ringa din läkare som du hade och prata med honom?
[ Svara på denna kommentar ]
oktober 20th, 2009 klockan 23:21
Jag hade samma läkare från fyra år till femton år. Han var med mig hela vägen i min nefros. Sen i den vevan som det blev så pass akut att njurarna kollapsade så försvann han som min läkare och jag åkte över till vuxen. Det var väl mellan de stolarna som det tappades.. :S
[ Svara på denna kommentar ]
21 oktober, 2009 | Klockan 0:47 |
Jiiisus. Man blir ju vansinnig. :? Hoppsan – tänkte inte på det. Grymt. Massa vingummin på det Malin, och betänk att grönt är nyttigt!
[ Svara på denna kommentar ]
21 oktober, 2009 | Klockan 3:43 |
Helt sjukt måste jag säga
Hur kan man glömma att säga till folk att de har en sjukdom, men ändå se till att de får mediciner mot densamma. :?
[ Svara på denna kommentar ]
21 oktober, 2009 | Klockan 8:24 |
Ja du. Då finns det väl inte så mycket till sjukvård som man litar på om dom hållt det tyst i flera år.
[ Svara på denna kommentar ]
21 oktober, 2009 | Klockan 11:01 |
sch berätta inget för Malin, hon kanske inte märker det!
Var de så de tänkte, lov u siss!
[ Svara på denna kommentar ]
21 oktober, 2009 | Klockan 20:10 |
De bara göra en anmälan till patientskadenämden. Men vad har de för datasystem hos er eller är läkarna för lata för att kolla om du vart utredd för något annat skrämmande. Har du ännu fått svar på vad de för neurologisk sjukdom du har eller har denna sjukdom utlös de neurologiska besvären?
[ Svara på denna kommentar ]
21 oktober, 2009 | Klockan 20:31 |
Men va faaan!! Rent ut sagt!
Begär kopia på journalen.
Och anmäl dem sen. Faan… det där är ju snudd på vanvård…
:(
*kraaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaam*
[ Svara på denna kommentar ]
22 oktober, 2009 | Klockan 11:26 |
Vänta. Jag.. Jag saknar ord!
[ Svara på denna kommentar ]