Slarvar du nu igen Malin?
Jag hörde hennes steg långt innan hon var framme. Anki, som min kurator heter går med väldigt bestämda och självsäkra steg. Fast på samma gång ser det väldigt graciöst ut, som att hon svävade fram längs sjukhusets kalla korridorer. Jag satt i väntrummet och sysselsatte mig med att bita mig själv i underläppen i takt med låten som jag hörde ur högtalarna i det lilla väntrummet. Det kan kanske verka ganska så knasigt men man måste nog förstå smärtans fysiologi för att förstå logiken i det hela. Själva bitandet menar jag då. Men det fungerar på precis samma sätt som när man blåser på barnens “aj aj.” Man lurar kroppen och får den till att fokusera på själva blåsandet, eller i mitt fall då bitandet och på så vis lindras den ursprungliga smärtan.
Jag såg nog ganska så rolig ut för när jag ser emot Ankis dörr nästa gång så står hon där och bara ler så där varmt emot mig som bara hon kan. Jag följer henne igenom det lilla köket och in på hennes kontor. Värmen slår till direkt, som ett knytnävslag rakt i ansiktet av hetta och brist på syre. Jag hann tänka “herregud, jag kommer dö här inne. Har jag deodoranten med mig?” innan hon slog sig ner i sin djupa gula fåtölj med stora röda blommor på.
Vi satt tysta en stund och bara såg på varandra. Då och då blickade jag ut över rummet och varenda gång så fastnade jag på hennes datorskärm där ett bildspel av två barn rullade om och om igen. Jag antog att det var hennes barnbarn, för Ankis barn är vuxna, det vet jag. Men jag var ändå lite osäker. Jag tog ett djupt andetag och log.
- Hur mår du? Har du haft en bra vecka? Sa jag och såg vänligt på henne. Hon log tillbaka, la upp sina armarna på fåtöljens armstöd och la huvudet bakåt så att hon såg rakt upp i taket och svarade; – Ja, det får jag nog tycka. Vi har solat mycket jag och min man. Hon släppte inte taket med blicken, det såg ut som att hon funnit någonting så spännande där uppe att hon snart skulle be mig att se upp där också. Men istället vände hon ner blicken och såg på sina papper som hon skrev vid mitt förra möte och frågade mig vad som har hänt sedan sist. Jag berättade för henne att jag hade ramlat igen, att de sker allt oftare och att jag börjar bli rädd för att skada mig. Hennes glasögon hängde nere på nästippen medan hon antecknade vartenda ord som jag sa. Hon log lite busigt och medans hon fortfarande skrev, hon pausade lite med pennan – Slarvar du med rullstolen igen Malin?
Åh nej, hon tog mig på bar gärning. Jag försa mig! – Nääääää, sa jag medan jag kliade mig så nervöst i huvudet så att min frisyr numera såg ut som ett råttbo. Jag är inte så duktig på att ljuga så att ens försöka ljuga för någon som är specialist på mänskliga hjärnor kändes inte så smart. – Det är inte roligt att sitta i den här saken! Jag slog till hårt på ena hjulet och såg på Anki som en trotsig treåring. – Men du tycker att det är hemskt roligt att ramla? svarade hon mig lugnt. – Nej, det tycker jag inte men jag känner mig så stor och klumpig, här kommer jag rullandes, som en stor glassbil. Tut tut! Det är faktiskt inte så sexigt alls Anki?
Vi skrattade en stund och det kändes härligt. Anki är en sådan människa som skrattar med tungspetsen lite utanför munnen och med ett stort leende på läpparna så man skrattar lite extra bara för att hon är söt.
Bildspelet på hennes datorskärm rullade vidare, likt vår konversation. När min tid var slut så gav hon mig en varm lång kram och önskade mig en fantastisk sommar. Och det mina vänner, det är precis vad jag ska ha!
1 juli, 2009 | Klockan 16:52 |
Det är lite läskigt med sådana människor som ser rakt igenom folk, men samtidigt lite skönt att slippa låtsas.
Jag hoppas verkligen du kommer ha en underbar sommar!!
[ Svara på denna kommentar ]
1 juli, 2009 | Klockan 20:16 |
SV: Ja, jag får nog erkänna att jag kanske hade mest fel :D
[ Svara på denna kommentar ]
1 juli, 2009 | Klockan 20:20 |
Jag hittade precis hit, och fastnade med en gång. Vilket målande och träffande språk du har! Dina inlägg är såna att man inte vill sluta läsa, utan bara fortsätta.
Anki verkar vara en bra kurator!
[ Svara på denna kommentar ]
1 juli, 2009 | Klockan 20:22 |
Sv: Mmm, tokigt var det :D Vad är detta med mammabloggarna.se för nåt?
[ Svara på denna kommentar ]
1 juli, 2009 | Klockan 20:34 |
Sv: Aha
[ Svara på denna kommentar ]
1 juli, 2009 | Klockan 20:47 |
Hej
Jag har följt dig ett tag. Och jag bara älkar att läsa det du skriver. Du skriver så bildligt. Som en bok nästan. Stämningen är underbar i din blogg. Önskar att jag kunde skriva lite mer som dig ibland, men är långt ifrån.
Tack för en bra blogg. Den är uppskattad.
Ta hand om dig. Du är viktig.
[ Svara på denna kommentar ]
1 juli, 2009 | Klockan 21:05 |
Hej
Just det att det är massa text som pratar och inte massa bilder med ord. Det är det som är så underbart. Fortsätt så.
Ha en trevlig kväll.
[ Svara på denna kommentar ]
1 juli, 2009 | Klockan 21:36 |
Tack så jätte mycket, vad gulligt sagt :)
[ Svara på denna kommentar ]
1 juli, 2009 | Klockan 22:05 |
Vad heter sjukdomen du har?
Ha en bra fortsatt sommar :)
[ Svara på denna kommentar ]
1 juli, 2009 | Klockan 22:27 |
Med det språket du ha håller ju fullständigt med dig!
[ Svara på denna kommentar ]
1 juli, 2009 | Klockan 23:25 |
Grattis min älskade vän till den nyöppnade bloggen :) Kul att ännu fler kan trivas genom att följa dig, din text, och ditt liv.
[ Svara på denna kommentar ]
2 juli, 2009 | Klockan 0:04 |
Detsamma! Så himla kul att ses på lördag.
Vi gifte oss den 30 augusti i Sundsvall, och ni? KRAM!
[ Svara på denna kommentar ]
2 juli, 2009 | Klockan 9:27 |
Hej Malin!
Ville bara tala om att jag är en av dina nya prenumeranter. Kämpar oxå för en morgondag, men inte mot min kropp, utan mot min förlossningdepression.
Kram!
[ Svara på denna kommentar ]
2 juli, 2009 | Klockan 10:02 |
Ett meddelande från storebror.
Jag är enormt stolt över att kalla dig min syster, du är stark och modig.
Att du nu har fått chansen att skriva om dig själv, din sjukdom och dina erfarenheter här är en chans för andra människor att se att man kan inte ge upp bara för att man har motgångar.
Flera av mina vänner och arbetskamrater följer bloggen och blir väldigt berörda.
Att skriva är en gåva som du uppenbarligen, och bevisat, har fått.
Problemet för mig och som jag alltid kommer att ha, är att jag fortfarande ser dig som en liten pallevante springa omkring runt mina ben.
Ska vi titta på krambjörnarna Morgan?, Kan vi inte leka Morgan? ;)
Sen att läsa dina upplevelser berör mig så in i …vete!
Det skär i mitt 30 åriga hjärta, kalla det för hjälplös! Sen att jag bor och lever 30 mil ifrån gör kanske inte saken bättre.
Men på lördag får jag krama om dig min syster.
Älskar dig och kunde jag bytt med dig hade jag gjort de, FÖR LÄNGE SEDAN!
Din Storebror Morgan
[ Svara på denna kommentar ]
2 juli, 2009 | Klockan 10:08 |
Hej Malin! Hittade hit via Vimmelmamman. Underbart språk du har, befann mig där i rummet med dig och kuratorn :-)
Scrollade ner o läste tidigare inlägg. Vilken tölp från kommunen. Helt ofattbart. Önskar du hade funnit dig och konfronterat honom.
Håller tummarna för att du snart hittar hem i ett nytt underbart hus.
Kram!
[ Svara på denna kommentar ]