När jag vaknade i morse så var jag nästan säker på att jag skulle hitta Thilda liggandes i en av stolarna på altanen. Jag tog mig fram till fönstret och det var med en sorgsen blick som jag insåg att hon inte låg där och väntade på att vi skulle vakna. Jag suckade och såg ner på Gunvald som mötte min blick och förstod.

Jag plockade i ordning det sista inför mötet som skulle ske klockan tio. Jag kände mig redo för precis vad som helst för jag visste inte vad jag kunde vänta mig. Hur skulle de gå till och vad skulle sägas.

Jag är medveten om att Ludwig skrivit i sin blogg att det var den barska mannen ifrån kommunen som skulle komma idag, men det var inte korrekt. Han hade missuppfattat och gått och laddat upp sig full av ilska när jag berättade för honom att mötet idag skulle handla om den personliga assistenten, inte bostadsanpassningen.

När Mona och Robin kom så hade de med sig en present till mig. Den var inslagen i rosa presentpapper och jag lirkade försiktigt bort tejpen ifrån ändarna. Doften kom som ett slag rakt in i näsan. Jag såg på Mona och log.

- Är det illa om jag vet vad det är redan nu, utan att jag ens har öppnat paketet?

Mona såg förvånat på mig. Nästan lite chockat.

- Hur kan du veta det?

- De gröna vingummisarna luktar mest.

Två gigantiska påsar med vingummi låg i mitt knä och jag hörde änglakörer, det var en fantastisk syn!

Mötet gick förvånansvärt bra. Mannen ifrån kommunen var rolig och hade glimten i ögat. Kvinnan ifrån försäkringskassan var saklig och empatisk. Så pass empatisk att hon direkt på måndag morgon skulle leta upp den stackaren som inte betalt ut mina pengar och dra personen i örat. Det kallar jag minsann medmänsklighet!

Nu inväntar vi deras beslut innan vi går vidare med ärendet.