Med ett svärd i halsen
Tredje gången gillt tänkte jag när jag rullade in rummet med de röda gardinerna. Vi hann och småprata lite med sköterskorna innan dörren öppnades igen och en man med otrolig pondus steg in i rummet. Han låste blicken på mig och gick fram och tog min hand. I en enda mening förmedlade han både sitt namn och att jag skulle ta av mig byxorna omedelbart och jag nickade lite imponerat mot honom. Min första impuls var att ge honom tummen upp också men jag hade inte riktigt greppat hans personlighet ännu så jag hejdade mig. Ludwig hjälpte mig av med byxorna och fick upp mig på sängen som stod i mitten av rummet.
- Jag är otroligt rädd för nålar och jag har hört rykten om att det ska finnas sådana i det här rummet, som också ska in i min kropp. Jag kräver att få se dessa omedelbums, snälla? Och du får aldrig säga att du ska sticka mig. För då blir jag rädd och blir jag rädd, då sticker jag.
Han hajade till och såg på mig med ett leende. Han tog fram ett svärd som i min värld var trettiofem centimeter men Ludwig hävdar bestämt att det är en sanning med modifikation, att nålen var på sin höjd fem centimeter. Tomat som tomat säger jag, det var en nål och det är inte okej.
- Vart kommer stötarna ifrån?
- Det är inga stötar, det som kommer till att hända är att jag sticker in den här nålen. Och i nålen sitter en mikrofon. Sen kommer vi till att kunna lyssna på hur dina muskler arbetar.
Samtidigt som han informerade hur undersökningen skulle gå till så sandpapprade han på mitt smalben. Jag låg och tittade upp i taket och bara väntade på den där lilla känslan av obehag som skulle komma smygande vilken sekund som helst nu. Jag påpekade för Ludwig som satt på andra sidan rummet att det var hemskt roligt att han ville närvara. Han förstod min pik och kom till min undsättning, höll min hand och smekte mitt hår.
- Så där, då var nålen inne. Det var väl inte så farligt Malin? Nu ska vi se, kan du trycka upp med foten nu när jag trycker ner den med min hand, kämpa emot bara.
Jag tog i för kung och fosterland och runt i rummet strömmade ett knastrande ljud. Det lät ungefär som att tusen hårstrån började att brinna på en och samma gång och jag hörde att specialisten peppade mig att kämpa på ännu lite till. Jag var helt röd i ansiktet när han klappade mig på benet och snabbt drog ur nålen.
Nålen hade den stora äran att hamna på flera olika ställen och jag var riktigt imponerad över hans nålteknik. Jag frågade honom om han var duktig på att brodera men jag fick aldrig något riktigt svar på det.När vi var färdiga med benen och armarna så pausade han upp lite och frågade mig om jag blivit bedövad hos tandläkaren någon gång. Jag kände mig ganska så bekväm nu så jag log och svarade ja. Han undrade hur det hade gått då och jag hör mig själv säga att det hade gått bra, det var ju bara att bita ihop.
Han håller upp nålen mot mig igen och ler försiktigt och jag bara gapar. Mina ögon blir stora som tefat och jag hasar mig snabbt upp ifrån mitt liggande läge.
- Du KAN inte mena allvar. Vart menar du att du ska sticka den där saken nu?
Han satte sitt finger under hakan på mig, mellan struphuvudet och hakspetsen, där kalkonerna har sitt häng. Jag tog ett djupt andetag, la mig ner och blundade hårt. Jag kände hur han snabbt tryckte in nålen ganska så långt och jag fick nästan panik, kallsvetten kom som ett brev på posten. Han bad mig att sträcka ut tungan så mycket som jag kunde och jag försökte ignorera att jag hade ett svärd i halsen.
Jag hade ett svärd i halsen och han bad mig räcka ut tungan åt honom. Två saker som min mamma har sagt till mig att jag inte får utöva, skulle jag nu göra under en enda minut. Snacka om att busa till det ordentligt!
Vi avslutade undersökningen och specialisten förklarade att han under eftermiddagen skulle sätta sig ner tillsammans med min neurolog och gå igenom alla provresultaten, undersökningarna och min bok till journal. Sedan skulle vi träffas alla tre. Eller ja, fyra med Ludwig.
För att läsa Ludwigs version, tryck [HÄR]
29 september, 2009 | Klockan 22:34 |
Nämen ujj, du förtjänar minst ett kg vingummi efter det där fina..
Du är min modiga sol!
Fin, orkar du ändra länkningen till mej till nya adressen?
http://salkert.se
Pussa på nosen
[ Svara på denna kommentar ]
29 september, 2009 | Klockan 23:03 |
Beundrar verkligen att du förmår göra ROLIG läsning av din dag som muskelsolist och svärdslukare. Du är helt otrolig Malin! Hoppas det kommer ut något hoppfullt av detta! Stämmer det som den där tokskallen skrev i sin kommentar, att ”ALS-diagnosen är försvunnen”? Det vore ju helt underbart i så fall!
Hej Katinka!
Tack för din kommentar och ditt fina mail!
Tyvärr måste jag skriva att det som Mosaik skrev stämmer inte, (mer än i hans värld) Men jag orkar inte ens bemöta hans hot och kommentarer mer så jag har valt att stänga av honom helt ifrån sidan.
Specialisten som jag träffade idag är en specialist på just ALS ifrån Lund och nu inväntar vi bara ett nytt möte. Förhoppningsvis sätts diagnosen på pränt en gång för alla då och jag slipper bollas runt på det här viset.
[ Svara på denna kommentar ]
29 september, 2009 | Klockan 23:15 |
Men fy vad det hittar på, lyssna på muskler?! :) Jag hoppas att de kommer fram till något som är till nytta för dig, så att undersökningen var till hjälp och inte i onödan!
Jag tror på dig stenhårt, du är en otrolig människa som jag beundrar! Kramar!
[ Svara på denna kommentar ]
30 september, 2009 | Klockan 7:38 |
En medalj till dej!!
Att beskriva den ångestfyldlda unersökningen på det här trevliga och lättsamma sättet är värde flera guldmedaljer!
Läste och Försäkringskasseinlägget , men inte kommentarerna. Uppriktigt så tror jag att det är en sjuk person som får ersättning från Försäkringskassan som ägnar dagarna åt att leta bloggar för att anmäla folk!!
Säkert har personen själv angivit att han/hon är el-allergiker eller något annat som inte är sant. Och tror att alla är av samma skrot o korn som denne.
Men du är världens tuffaste tjej ! Tänk på det!
Kram från okända Lotta
[ Svara på denna kommentar ]
30 september, 2009 | Klockan 7:39 |
Ursäkta att jag är så slarvig och inte läser igenom mina kommentarer innan jag klickar på skicka!
[ Svara på denna kommentar ]
30 september, 2009 | Klockan 12:36 |
Hej!
Har läst din blogg nu en bra stund. Människa vilken styrka du bär på! Att kunna beskriva hur dina jukhusbesök är på ett ändå ganksa lättsamt sätt beundrar jag dig för. Det där med försäkringskassan är ju helt idiotiskt. Jag är själv sjukskriven 25% men det betyder ju inte att jag ligger helt väck i sängen dessa timmar… Hoppas du inte tar åt, människor som dessa mår inte speciellt bra själva och är bara ute efter att såra människor, det ska vi inte tillåta dom… KOmmer fortsätta följa din kamp, kämpa på!
kramar
[ Svara på denna kommentar ]
30 september, 2009 | Klockan 13:42 |
Grattis!
Jag är så glad för din skull jag visste att du skulle klara det. Människor som Mosaik förstår inte bättre man får ha tålamod och förståelse för de mindre vetande. De förstår inte bättre.
Är det inte konstigt Att FK överhuvudtaget tar emot anonyma tips. Jag vet en som blev anmäld av sin ex-man bara för att han var sur på henne. Den utredningen var inte gratis med tex 3 specialister hotell resor mm…
Negativa människor suger energi lägg inte ner nån energi på att tänka på dem. Tänk istället på hur fantastiskt modig du har varit och på hur mycket du klarar av. Ingen nål i världen kan stoppa dig.
Kram
[ Svara på denna kommentar ]
30 september, 2009 | Klockan 19:08 |
Vilken kvinna du är inte många skulle kunna beskriva ngt så ångestfyllt med sådan varm humor som du.
Hoppas att resultaten är så bra som dom kan vara!
Massor av kramar<3
[ Svara på denna kommentar ]
30 september, 2009 | Klockan 21:43 |
Läste att ni blivit sjuka både du och Ludwig. Hoppas ni frisknar till snart! Kom ihåg att tvätta händerna och använda handsprit, ni som har så mycket kontakter med allt möjligt folk från vården och kommunen och Försäkringskassan! Alla skall väl ta i hand också antar jag :-) Fast man får kanske vara tacksam att de inte kramas… Här får du i alla fall en krya-på-dig-kram i cyberspace! !♥ ♥ ♥ :x
[ Svara på denna kommentar ]
2 oktober, 2009 | Klockan 23:05 |
Du är otrolig!!! Du skriver så fantastiskt bra och roligt om nå´t som du själv tycker är obehagligt, men gör så att jag både våndas för din skull men samtidigt sitter här och fnissar åt dina fantastiskt roliga tankar och
kommentarer:-) Asså du är bäst!!!!!
Hoppas du får något bra svar av ljudet från dina muskler, låter spännande….
Kram
[ Svara på denna kommentar ]