När jag startade bloggen Ge Mig Livet Tillbaka så behövde jag en anonym plattform att skriva av mig på. Ganska så omgående märkte jag att min historia och mina inlägg faktiskt berör människor. Jag har hela tiden hållit väldigt hårt vid min anonymitet och inte nämnt några namn men nu när jag tar det här steget ut ur garderoben så vill jag ta tillfället i akt att presentera mig ordentligt dels för mina läsare som följt med mig hit men också för er nya ansikten som nu läser mina rader.

Mitt namn är Malin och jag bor i en lagom stor stad, i ett lagom stort hus tillsammans med en lagom mängd av pälsinvånare. Jag delar mitt liv tillsammans med min make Ludwig som jag hade den stora lyckan att få gifta mig med sommaren 2008. Det var strax efter bröllopet som symptomen började visa sig med små steg. Och karusellen som nu går för fort för mig påbörjade sin resa.

I september började min omgivning märka att jag inte riktigt fick mitt högra ben med mig när jag gick, men också att min högra hand inte ville greppa om saker och ting längre. Efter det gick allting fort. Mitt tal började att sluddra kraftigt, och vissa dagar kom jag inte upp ur sängen utan låg där bara dreglandes och såg upp i taket.

Min kropp är numera som ett fängelse, varje sekund har kommit till att bli en kamp, en kamp som jag förr eller senare kommer till att förlora.

Saker och ting kommer aldrig till att bli som de en gång var. Ett enda andetag tar så mycket energi nu. De sakerna som känns så naturliga är helt plötsligt omständiga och svåra.

Tänker du någonsin på hur mycket du faktiskt gör av ren vana? Som är en självklarhet för dig?

Andas, hålla upp huvudet, sitta upp, resa dig, gå framåt, ta på dig dina strumpor, äta, dricka, sträcka dig efter någonting eller torka dig själv när du har varit på toaletten. Listan kan göras så ofattbart lång. Det här är saker som till och med jag gjorde innan utan att ens reflektera över att vissa människor kanske har svårt för att utföra det här.

Men när någon plötsligt rycker bort dessa förmågor ifrån dig helt utan förvarning så kan man inte låta bli att tänka;

- Varför uppskattade jag det aldrig mera?

I den här bloggen får ni följa mig, en 23-årig kvinna som slåss emot sin egen kropp. Det är en kamp om en rättighet för en morgondag. En blogg om rädslan för att skaffa ett kärleksbarn tillsammans med sin make och förhoppningsvis, om jag lyckas, en blogg som får dig som läsare att tänka till.

Med det skrivet så vill jag hälsa er alla hjärtligt välkomna hit!

2 tankar till “Om GMLT”