Jag tycker om dokumentärer och olika faktaprogram. Jag anser att om jag ska sitta och stirra rakt på en stor skärm så gör det absolut ingenting om jag skulle råka lära mig någonting under timmarnas gång.

Just idag sitter vi och ser på en dokumentär om Mayaindianernas profetia. Enligt deras kalender så finns det inget datum efter 21 December 2012. Det är alltså domedagen, the big one, sista sidan i boken om jorden är den 21 december 2012. På grund av ren och skär okunskap så är jag väldigt neutral i hela ämnet men började ändå lite okontrollerat att skruva på mig när den stiliga mannen på bilden framför mig förklarade att Mayaindianerna också förutspått både Andra Världskriget och Tsunamin 2006.

De visade en hemsk liten sekvens om hur hela förintelsen skulle kunna gå tillväga , om en galaktiska linje som bara inträffar var 26000:e år och en stor plan där de hade perfekt utsikt och kunde se hur vintergatan år efter år kom närmare. Jag ser på Ludwig med ögon stora som tallrikar. Jag försöker föreställa mig min man som en actionhjälte som man ser i filmerna. Ni vet, de där charmiga, lite otippade men ändå självklara killarna som räddar sina nära och kära och hela världens befolkning som en härlig liten bonus. De där männen som från början är värdelösa pappor och makar men som när katastrofen slår till gör inbrott på en lagerlokal, slår ner en vakt, stjäl ett flygplan och bara på ren magi kan manövera en Boeing 797 samtidigt som de äter en smörgås som de har förberett hemma.

Jag var lite nyfiken på hur Ludwig hade hanterat en sådan situation, om han hade överraskat totalt och slängt upp mig på axeln för att sedan springa mot någon form av säkerhet eller om det hade varit ganska så kört direkt så att säga. Jag smekte honom över håret och frågade lite försiktigt vad han hade gjort. Han funderar en stund och sen säger han att han nog hade försökt att hjälpa så många människor som möjligt. En liten stolt fjäril började flyga runt i min mage. Min man, han ville minsann hjälpa människor, rädda dem och hjälpa mänskligheten att överleva om katastrofen slog till! Det var både lite otippat och spännande på samma gång så jag frågade snabbt hur han menade.

Han kliar sig lite i huvudet innan han svarar; – Jag hade nog serverat kaffe.