Livet går alltid vidare
Min hand vill inte alls lyda. Den beter sig som en trotsig tonåring. Om jag säger greppa så släpper den om jag säger vinka så ligger den helt still. Den beter sig som att den inte längre tillhör mig eller min kropp.
Den kryper ihop mer och mer jag blir arg. Jag vet att hur många tabletter jag än trycker i mig, hur starka de än må vara eller vilken färg de än har så kommer inte handen till att vakna upp och be om ursäkt för att den betett sig lite kasst den senaste månaden. Jag vet om det och det är det som gör allting så outhärdligt, så fruktansvärt fult på något vis.
Det var inte alls så här mitt liv skulle bli. Det var inte så här mina dagar skulle se ut. Jag var ämnad för någonting mer än att sitta i en soffa och vänta på hjälp för att få kissa eller få min mat delad som tjugotre år ung.
Jag skulle sköta ett företag, driva familjeföretaget vidare och göra ett namn för mig själv i reklambranschen. Jag skulle få chansen att göra några små knubbiga kärleksbarn med Ludwig. Jag skulle få chansen att sticka små koftor till mina barnbarn och få bli gammal tillsammans med min man.
Fråga mig hur jag mår och jag svarar att allt är bra. Vad ska man göra liksom. Någon har kissat i min genpool. Jag ler mot dig och byter snabbt ämne. Om du vågar, så fråga mig en gång till och se in i mina ögon. Det är först då du kan få ett hum om all den sorg, förvirring och ilska som virvlar omkring i min kropp och i mitt inre.
Jag slåss med mina demoner medan livet går vidare. Livet går alltid vidare, även om jag inte längre är delaktig i det.
Och det är det som skrämmer mig. Livet går vidare, även när jag inte längre finns kvar.
14 oktober, 2009 | Klockan 20:35 |
Och det är en fruktansvärd tanke!
Men medan du finns här – låt det bli en stund till! – så sätter du avtryck hos andra människor, framför allt hos mig. Borta, ja, men knappast bortglömd. <3
[ Svara på denna kommentar ]
14 oktober, 2009 | Klockan 20:44 |
Så fruktansvärt orättvist. Vet inte vad jag ska säga. Man får verkligen en tankeställare. Det kan hända vem som helst, när som helst. Och knubbiga kärleksbarn är nåt som alla borde få! Det är inte mycket jag hatar, men jag hatar verkligen din sjukdom. Stora bamsekramar till dig!
[ Svara på denna kommentar ]
14 oktober, 2009 | Klockan 20:46 |
Åh vad bra du uttrycker dig. Så naket, fint, ont, sant.
Har du något att ha i handen mellan fingrarna när de hånger i hop?
Får du hjälp med manikyr? Så inte naglarna växer sig långa och skadar dig?
Orsakar sår.
Jag skulle gärna hjälpt dig.
Jag tänker på dig.
Tack för att du berör.
[ Svara på denna kommentar ]
oktober 14th, 2009 klockan 21:53
Tack Tina!
Jag har en liten boll som jag trycker på ibland. När det gäller manikyr så är jag en nagelbitare, eller jag var. Nu är jag en pillare. :P
Tack för att du låter mig beröra..
[ Svara på denna kommentar ]
14 oktober, 2009 | Klockan 20:57 |
Jag vill ge dig en kram och en påse vingummi. Eller två påsar.
[ Svara på denna kommentar ]
oktober 14th, 2009 klockan 21:52
Hörredu, vingummi är alltid välkommet! ;D
Fast kram först! :D *kramar*
[ Svara på denna kommentar ]
14 oktober, 2009 | Klockan 21:08 |
Så länge du finns i folks hjärtan dör du aldrig.
Det är min byline i headern. Tänk på det och fundera på i hur många hjärtan du finns. Din familj och släkt, dina vänner, Ludwig och hans familj, alla dina bloggläsare och många fler med säkerhet.
Du, precis som alla andra, kommer dö fysiskt någon gång, men i allas hjärtan av dem som bryr sig om dig kommer du finnas kvar länge länge. Du kommer inte bli bortglömd.
[ Svara på denna kommentar ]
oktober 14th, 2009 klockan 21:51
Så otroligt smarta ord.. Lev för livet!
[ Svara på denna kommentar ]
14 oktober, 2009 | Klockan 21:22 |
Gumman – vill ge dig en styrkekram
[ Svara på denna kommentar ]
oktober 14th, 2009 klockan 21:51
Då tycker jag att vi kramas Anita!
*kramas hårt*
[ Svara på denna kommentar ]
14 oktober, 2009 | Klockan 21:27 |
Gumman jag får ont i mig av att läsa detta. Jag vet hur svårt det är att dra ur dig hur du verkligen mår och det gör det ännu svårare att veta vad man ska säga. Jag tycker om dig!!!!!! KRAM
[ Svara på denna kommentar ]
oktober 14th, 2009 klockan 21:47
Ja du vet ju precis hur envis jag är.. Jag tycker om dig också Josefine!
[ Svara på denna kommentar ]
14 oktober, 2009 | Klockan 21:47 |
Kan tänka mig att du verkligen lägger märke till vilka som egentligen bryr sig om vad de frågar.. Synd att folk inte vågar fråga utan bara låtsas som om de redan vet allt.
[ Svara på denna kommentar ]
oktober 14th, 2009 klockan 21:50
Man träffar på alla delarna.. De som inte vill veta, de som tror att de vet och de som verkligen vill hjälpa mig och räcka ut en hand.
Men jag förstår helt fullt att det är svårt. Klart att det är?
[ Svara på denna kommentar ]
14 oktober, 2009 | Klockan 22:25 |
Malin,
Du underbara människa jag önskar att man kunde sagt jag är si och så gammal bättre att jag tar över dina plågor, mitt arbetsliv är snart över och då kan
jag ta över men tyvärr så går ju inte detta. Din blogg är så underbar att läsa men samtidigt blir man ju ledsen för att något sådant här ska drabba en ung människa som knappt har börjat sitt vuxenliv. Lev så mycket du kan och orkar Malin, skulle gärna vilja träffa dig när jag kör förbi Mörrum.:?
[ Svara på denna kommentar ]
14 oktober, 2009 | Klockan 22:25 |
[...] här vill jag läsa mer om. Livet är för skört för att inte vara [...]
14 oktober, 2009 | Klockan 22:41 |
kram <3
[ Svara på denna kommentar ]
14 oktober, 2009 | Klockan 22:48 |
önskar jag kunde skriva något klokt. men det har så många andra före mig redan gjort.
du finns i mina tankar och även om jag inte skriver härinne var dag så hoppas jag att du vet det.
kramen!
[ Svara på denna kommentar ]
14 oktober, 2009 | Klockan 23:17 |
Det är svårt att veta vad man ska skriva, trots
att jag i min enfald ibland känner att …fan,
kanske bara ett livstecken som visar att man
fortfarande är här och läser, kan räcka en liten
bit….
Du fortsätter att beröra, ibland genom raka rapporter,
ibland genom öppna tankar som skär hos oss läsare, vi
som står här bredvid och bara ….hoppas…
För det ärliga som du är, kan skriva härlig men om du
träffat mig skulle du nog mest garva åt att jag slänger
mig med sådana ord, det äkta av en vingummiätandes du
visar oss ger ivf mig visdomar för livet, önskar jag
kunde ge dig nåt tillbaka…
(det här är kanske off topic, men ändå så härligt, när
du målar upp din vardag och när jag såg den här kvinnans
föreläsning på youtube så slogs jag av er likhet… jag
är INTE en flumhummare som tror på vad skit som helst,
jag är ju den bittra tanten i norr, men när den här hjärn-
forskaren inbjöd till en resa genom hennes egen hjärn-
blödning, med all den nyfikenhet som hon har, och den
slutsats hon kom till…då blev nästan jag själv lite
salig… 20 minuter, på engelska, vet inte hur det går
för dig nu men snälla, titta på den och säg om jag är helt
ute och cyklar, La la-land lät bara för underbart!)
http://www.youtube.com/watch?v=UyyjU8fzEYU
(antagligen blev jag än mer fascinerad då det ju rör
hjärnan, min ep-hjärna vore underbart att kunna ”laga”
eller nåt också..)
Kram och förlåt för långt nattsvammel!
[ Svara på denna kommentar ]
14 oktober, 2009 | Klockan 23:36 |
Jag läste om en man på aftonbladet som hade als. Han hade åkt till Kina tror jag och grejat. Han blev bättre. Iallafall för nu. Då tänkte jag på dig.
Fast det verkar läskigt… Och dyrt om inte annat..!
[ Svara på denna kommentar ]
15 oktober, 2009 | Klockan 0:59 |
Det är hemskt Malin, men du kommer leva kvar hos många för att du berör så starkt som du gör.
När man är i svåra situationer det är då man lär sig uppskatta det man faktiskt har, njut, njut varje dag, du är en riktig fighter och det kommer du långt med.
Jag var nära att dö för ett tag sen, jag fick lära mig äta, gå, stå, sitta och prata mm, det var det tuffaste jag har varit med om i hela mitt liv.
Jag ville inte, jag orkade inte, och jag frågde mig själv: VARFÖR JAG? VARFÖR HÄNDER DET MIG AV Alla????
Det är ingen som kommer att kunna svara på det, men detta har gjort mig starkare på alla sätt,
Kramar/ Cassandra
[ Svara på denna kommentar ]
15 oktober, 2009 | Klockan 1:03 |
Jag blir som alltid så fylld av ilska när jag läser att du mår dåligt och att du blir sämre :( Nästa sak som inträffar är att jag får slut på ord, och vet inte hur jag ska uttrycka mig… Men jag hoppas du vet att du fortfarande är den Malin som du var när jag började läsa din blogg, bara på ett annat sätt! Jag blir väldigt berörd av dig och försöker att värdesätta livet, även om det ibland är svårt… Många kramar!!
[ Svara på denna kommentar ]
15 oktober, 2009 | Klockan 7:54 |
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, helst vill man skriva en massa helande ord som gör att du får må så bra som bara du kan. Men så kraschlandar man i en verklighet som ser helt annorlunda ut.
Men en sak kan jag skriva som jag tror att många skriver under på, du har berört så många hjärtan i det här avlånga landet. Många som sänder dig tankar varenda dag och som följer din härliga och gripande blogg.
Jag tycker du är lika fantastisk som alltid! Fortsätt kämpa Malin!
Kramar i Massor!
[ Svara på denna kommentar ]
15 oktober, 2009 | Klockan 8:15 |
Åh Malin,så svårt du måste ha det.
Tack för att du låter oss få vara med dig,om
än bara på ett litet litet hörn.
[ Svara på denna kommentar ]
15 oktober, 2009 | Klockan 8:36 |
Det är mycket som snurrar i mitt huvud……..Tankar om livet har vi alla från och till.
Jag har en son som lämnade oss för snart 4 år sedan. Mattias var sjuk i cancer och kroppen orkade inte med mer. Trots cellgiftbehandlingar och strålningar fanns det ingenting som kunde bota honom. Han dog, 22 år gammal. Så maktlös man är.
Mattias sista ord till oss var ”Vi ses men skynda inte”. Han fick något inre lugn, pratade till oss alla som om vi skulle träffas igen. Något som gör att jag tror inte livet tar slut för att vi lämnar detta livet. Något mer måste det finnas.
………Konstigt att tänka att allt lever vidare efter att vi inte finns längre här.
Alla människor på jorden är ”ytbytta” om 100 år. En mäktig tanke………
Vi ska ta tillvara varenda dag, glädjas åt det lilla och vara rädda om varandra. Ingen vet något om morgondagen.
Det finns bara en som du Malin och du är otroligt värdefull.
Du finns hos mig varenda sekund………
Varma Kramar till dig och dina nära/Elisabet
[ Svara på denna kommentar ]
15 oktober, 2009 | Klockan 8:47 |
Vi känner varandra inte, men Malin…
Jag är absolut INTE rädd för att fråga en andra gång
och lyssna på dig…
Kraaaaaam!
[ Svara på denna kommentar ]
15 oktober, 2009 | Klockan 9:26 |
jag tror jag sagt de förr… jag läser dina inlägg, försöker skriva en kommentar. Men de blir lixom bara några ord, sen kommer sudden fram. JAg gör ett nytt försök, sen fram med sudden… jag vet inte vad och på vilket sätt jag ska skriva?!
Så nu skriver jag, hoppas att du inte tolkar mig fel å att jag inte klampar på tårna.
Jag tycker att man i dina texter kan se den där tjejen som bär på sorg och förvirring(man behöver inte se henne djupt i ögonen). Man märker att hon finns där, tittar fram lite mellan raderna och försöker gömma sig så gott hon kan. Men hon syns! Jag skulle vilja krama om dig, men har inte en aning om vad jag skulle säga (funderar). Jag vet ju inte hur det är att leva som dig. Så att säga ”jag förstår!” vore fel! Men jag vill säga, att de är okey att vara lessen! Man får vara förvirrad och känna att livet är förjävligt. Du behöver inte vara duktig!
STOR kram till dig… ta hand om dig!
[ Svara på denna kommentar ]
15 oktober, 2009 | Klockan 10:10 |
Hej tjejen!
Tårar växer och trillar nedför mina kinder när jag läser om ditt öde. Jag önskar jag kunde hjälpa dig, få dina önskningar uppfyllda och ta bort din smärta!
Vad jag hoppas att ett mirakel ska hända så du slipper ha det så!
(((Jag skickar en stor varm kram)))
[ Svara på denna kommentar ]
15 oktober, 2009 | Klockan 10:35 |
Jag och min inneboende,Mr P, sänder många goa`kramar till dej.Dom är kanske inte så hårda men dom är varma.
[ Svara på denna kommentar ]
15 oktober, 2009 | Klockan 12:48 |
Jag vet inte vad jag ska skriva riktigt, men jag vill i alla fall skicka dig många många många varma och positiva kramar. Hoppas de kan hjälpa lite…..
[ Svara på denna kommentar ]
15 oktober, 2009 | Klockan 12:58 |
Det är för überjävligt och så orättvist. Kan såklart inte helt förstå smärtan, frustrationen, ilskan och ångesten du bär på men iaf delvis föreställa mig den efter att ha läst din blogg så länge. Vi är många, många som tänker på dig & lider med dig. Önskar att vi kunde hjälpa dig på riktigt men det kan vi ju inte :-( Jag hoppas på att ett mirakel sker och att din hand är så vänlig och börjar samarbeta igen. KRAM
[ Svara på denna kommentar ]
15 oktober, 2009 | Klockan 13:08 |
Vill bara säga…
att din blogg verkligen berör mig och när jag läste dagens blogg tårades mina ögon. Att du orkar vara så stark är för mig helt ofattbart.
Varm kram
Karin :)
[ Svara på denna kommentar ]
15 oktober, 2009 | Klockan 18:12 |
Så mycket som du berör och så älskvärd som du är, så kommer du aldrig någonsin försvinna från mitt liv, mina tankar och världen runt omkring oss.
Att jag aldrig sett dig i verkligheten grämer mig, skulle vilja se dig, krama dig och framförallt skratta med dig ansikte mot ansikte i alla fall en gång.
Att någon kan vara så stark som du och skriva om en sån här sak det beundrar jag. Men å andra sidan.. Jag beundrar dig. Ha en trevlig kväll. Kram
[ Svara på denna kommentar ]
15 oktober, 2009 | Klockan 18:19 |
Hej lilla starka du!
Vad du berör med dina ärliga ord! Skickar massor med kramar till dig!Anki
[ Svara på denna kommentar ]