Ansiktet är tomt
Jag vet inte vad som har hänt med mig. Den senaste veckan har jag varit så omotiverad till att överhuvudtaget existera. Jag antar att det är någon form av depression över att vara sjukskriven för jag kan inte riktigt lokalisera de här känslorna som skriker inom mig. De är nya och de skrämmer skiten ur mig.
Låt mig förklara.
Jag känner mig folkskygg men samtidigt sällskapsjuk, fri men ändå inlåst, ledig men hårt arbetande. Jag är trött men totalt utvilad, febrig men kall som is.
Jag pratar med mig själv, men jag trivs inte ens i mitt eget sällskap. Jag låter telefonen ligga orörd hela dagen, vill inte prata med någon. Vänner ringer och jag svarar inte, jag bara suckar och trycker vidare på min fjärrkontroll. Inte för att jag inte älskar dem och saknar dem, utan bara för att jag inte orkar. Fjärrkontrollen och jag, det känns som att vi är gifta och det mina vänner är ett äktenskap som ingen av oss vill vara i.
Människor som såg mig i tidningen säger att jag måste ha gått ner en farlig massa i vikt men jag känner mig större än någonsin. Den enda anledningen till att jag sminkade mig idag var för att jag inte ville gå förbi spegeln och se det där trötta ansiktet en gång till. Jag känner inte igen ansiktet som ser tillbaka på mig i spegeln.
Ansiktet som jag minns, det som var mitt ansikte, var fullt av drömmar, förhoppningar och planer. Ansiktet som jag ser i spegeln nu är tomt.
Tomt på känslor, tomt på drömmar och tomt på förhoppningar.
26 oktober, 2009 | Klockan 20:14 |
hej Malin
stora styrkekramar till dej..
Jag har gått hemma sen-00 pga min Fibromyalgi, känner igen många av dina tankar, du är otroligt bra att sätta ord på dom.. Jag har ändå en sjukdom som inte har samma förlopp som din.. och jag blir så superless ibland.. så jag kan inte ens tänka mej in i hur du har det, känner..
skickar styrka och värme och hoppas att morgondagen blir en ljusare dag. Jag finns här! stor kram Monica R
[ Svara på denna kommentar ]
26 oktober, 2009 | Klockan 21:31 |
Det gör ont i hjärtat när jag läser det du skriver, du som alltid verkade så glad o framåt o livfull, detta är inte rättvist någonstans!!!
Du anar inte vad jag känner igen mig i det du skriver! Och ändå är jag ”bara” arbetslös… Men denna apati som infinner sig är inte rolig, man tappar all livsgnista o orkar inte med någonting alls…
Jag vet inte vad man ska göra åt det, man funderar på att gå o prata med någon, men hjälper det verkligen, jag vet inte…
Hoppas du snart kan känna någon liten ljusning i alla fall!!
[ Svara på denna kommentar ]
26 oktober, 2009 | Klockan 22:17 |
Jag måste bara kommentera. Jag känner igen mig så jävla mycket…
Är också sjukskriven. Har varit det i snart 1,5 år och är ung.
det suger. Jag vet precis känslan du beskriver…man klickar bort folk på telefonen..
Det är hemskt, jag tappat gnistan. Särskilt eftersom jag inte tror att jag ska kunna arbeta igen. För att göra det hela ännu mer deprimerande har jag ingen partner heller. Så isolerar mig så mycket.
Detta var verkligen ingen konstruktiv kommentar FÖRLÅT!!! men jag vet inte vad jag ska skriva, bara att jag vet hur det är. Jag hoppas jag kommer på nåt bra att skriva om det, isf återkommer jag!!!!
[ Svara på denna kommentar ]
oktober 26th, 2009 klockan 22:30
Kiki!
Du behöver inte ha någonting konstruktivt att skriva för att skriva, det här var en helt fantastisk kommentar som fick mig till att förstå att jag inte är ensam i världen om mina tankar och känslor.
Tack!
[ Svara på denna kommentar ]
26 oktober, 2009 | Klockan 22:32 |
*krama på*
[ Svara på denna kommentar ]
26 oktober, 2009 | Klockan 22:56 |
Lilla gumman…
Skickar dig varma goa kramar i höstrusket..
Ha dé!
[ Svara på denna kommentar ]
26 oktober, 2009 | Klockan 23:54 |
(((KRAM)))
[ Svara på denna kommentar ]
27 oktober, 2009 | Klockan 0:39 |
Det är mycket som är svårt i ditt liv numer, att du inte
orkar tuta på o köra är nog ingen som inte förstår, tror
att dina vänner kommer att fortsätta att försöka få tag
i dig tills du orkar igen, sånt korkat gör man ju när man
tycker om någon *kramis*
(själv har jag rensat friskt bland mina vänner, inte nåt
bra tips alls att komma med utan mest ett stilla konstaterande,
det är svårt att inte orka men hoppas att du inte skuld-
belägger dig själv bara… det här är tungt, och då får man
backa undan för sig själv…)
Kram från solitären herself
[ Svara på denna kommentar ]
27 oktober, 2009 | Klockan 3:29 |
Ser att jag fortfarande är avstängd på grund av HOT öööh jag undrar fortfarande hur kritik kan förvandlas till hot…..
som du ser så kan jag en hel del om både datorer och internet
men som sagt jag finns kvar o jag läser som sagt
ledgångsreumatism låter faktiakt rätt troligt och det är knappast nåt du kommer o dö av
men det är knappast nåt man behöver rullstol och personlig assistent för
[ Svara på denna kommentar ]
27 oktober, 2009 | Klockan 10:27 |
Inga ord jag skriver kan ändra din livssituation, mne kanske kan dom värma ditt tomma inre & få dig att känna dig lite mer påfylld.
Du är en FANTASTISK människa & om jag ens hade en liten gnutta av din livskraft så skulle jag vara tacksam.
Massor av kramar<3
[ Svara på denna kommentar ]
27 oktober, 2009 | Klockan 11:09 |
Känner så mycket igen mig i det du skriver! -stor kram-
[ Svara på denna kommentar ]
27 oktober, 2009 | Klockan 11:51 |
Kära Malin, du beskriver precis alla symptom i en utmattningsdepression. Om du läsar tillbaka i dina egna inlägg de senaste månaderna så är det enorma påfrestningar din själ har varit utsatt för.:sad:
Bortsett från de höga prestationskrav du ställer på dig själv, så har ju tillkommit en massa krav från omgivningen – FK, läkarundersökningar, kommunen osv osv.
Detta kommer att gå över. Men ge dig själv en time out, precis som jag gör just nu. Försök komma ut i friska luften. Strunta i att försöka leva upp till andra människors förväntningar. Om bloggen börjar bli en börda, så skriv bara en mening om dan, bara ett litet livstecken?:wink: Vi finns ju kvar här och väntar på dig! :x
[ Svara på denna kommentar ]
27 oktober, 2009 | Klockan 16:51 |
- Jag har valt att skicka en privat kommentar till Malin -
[ Svara på denna kommentar ]
27 oktober, 2009 | Klockan 18:15 |
I flera dagar hag jag tänkt på dig, även om jag inte känner dig överhuvudtaget. anledningen är att jag har lyssnat på en låt med Björn Skifs som heter ”fångad i en dröm”.
jag tyckte att låten stämde in på det du beskrivet att du känner på nätterna, med dina demoner och allt det andra som är jobbigt. Jag vet inte om du tolkar låten positivt eller negativt, men jag har tänkt fram och tillbaka och velat om jag ska skriva till dig eller inte, och jag hoppas att du förstår att jag bara menar väl, även om du inte gillar låten.
Ha det så bra, hör gärna av dig i min blogg om vad du tyckte.
Många kramar / Josephine i Gävle
[ Svara på denna kommentar ]
27 oktober, 2009 | Klockan 19:24 |
kramar till dej…
[ Svara på denna kommentar ]
27 oktober, 2009 | Klockan 20:37 |
- Jag har valt att skicka en privat kommentar till Malin -
[ Svara på denna kommentar ]
31 oktober, 2009 | Klockan 1:49 |
När man är sjuk och ej vet om eller orkar tänka på ngn morgondag är det lätt att bli deppig.Att leva för dagen och göra det bästa av den dan är inte lätt. Man vill ha ngt att hoppas på, men jag tänker aldrig framåt.Då går jag under.Jag kan ej heller tänka bakåt på ,när jag var friskare.
[ Svara på denna kommentar ]
2 november, 2009 | Klockan 15:18 |
- Jag har valt att skicka en privat kommentar till Malin -
[ Svara på denna kommentar ]
8 november, 2009 | Klockan 21:34 |
Jag tror nog att det är en ganska ”normal” reaktion på att gå hemma och ha alldeles för mycket tid tillgodo liksom. Jag kände så efter nått års sjukskrivning men nuförtiden förstår jag inte hur andra människor HINNER MED ATT HA ETT ARBETE för om jag har både tandläkartid o sjukgymnast samma dag så är det stressigt istället…
[ Svara på denna kommentar ]