Vi har haft en helt fantastisk dag, men jag hade inte förväntat mig någonting annat i Hannas sällskap. När hennes tåg susade in på stationen så stod vi redo att möta henne – i ösregnet.

Ja ni läste faktiskt rätt. Vi stod. Både Ludwig och jag. Efter en hel del övertalning så fick jag Ludwigs välsignelse att försöka mig på den korta sträckan utan rollstol och med en hel del hjälp så gick det vägen!

Efter en härlig fika på Ninas konditori så begav vi oss på en sightseeing utan dess like. Jag visade Hanna mitt Karlshamn, visade hela min livshistoria i olika platser. Min första lägenhet, alla skolor vars korridorer jag har vandrat i, min arbetsplats och mitt föräldrahem. Jag visade till och med vart min farmor bor.

När vi åkt runt i bilen en stund så började jag prata om Eriksberg, naturreservatet som jag och Ludwig mer eller mindre blev stammisar på under förra sommaren. Jag berättade att jag och Ludwig inte har hunnit att åka dit ännu den här sommaren och det bestämdes snabbt att det skulle bli vårt nästa mål! Sagt och gjort, helt plötsligt befann vi oss mitt ibland vildsvin, dovhjortar och bisonoxar. Första varvet fotograferade vi som tokar och höll utkik åt varsitt håll. Andra varvet var vi inte lika imponerade och inga nya spännande djur hade dykt upp så vi beslöt oss för att bege oss mot vårt nästa mål – Mina föräldrar. Jag ringde och frågade min far om det serverades svenskt kaffe på hotellet och när vi kom dit stod kaffekopparna redo.

Vi tog en snabb fika till hos mina föräldrar och när hungern sedan slog till på allvar så begav vi oss till vårt älskade paradis på jorden, Kina Muren. Allting var precis lika fantastiskt som vanligt och vi steg ut mätta, nöjda och otroligt belåtna. Med tre bloggnördar vid  bordet så rördes självklart inte maten förrän fotografier hade tagits ifrån alla vinklar och de bilderna bjuder jag på under morgondagen.

När vi kom hem strax efter tio så satte vi oss tillrätta i soffan och pratade om allt mellan fisk och fågel. När vi såg på klockan hade den hunnit att slå förbi två och vi var långt ifrån färdiga. Herregud vi hade ju precis börjat? Vi bestämde oss för att fortsätta tills våra röster inte längre bar oss och ännu har vi inte kommit dit.

Jag har laddat batterierna hela veckan för det här dygnet som jag nu får med Hanna, och jag tänker inte sova bort en enda sekund av den! Inte en enda.