Det här är det längsta inlägget som jag har skrivit på väldigt länge. Jag förstår om man inte orkar läsa igenom alltihop men för den som känner sig stark och modig så är det en ganska humoristisk och sann historia som utspelar sig i nedanstående rader. Ni förstår, jag sitter här ensam i natten och kan inte sova och då börjar tankarna virra runt, precis som vanligt. För att stänga dem ute så låter jag fingrarna spela fritt över tagenterna. Om jag får säga det själv så börjar jag bli en hejare på att skriva med hela vänster hand och ett pekfinger på höger hand. Tillsammans får de komponera ihop en visa och min enda uppgift är att överse projektet och se till att de inte går över i moll. Att de svarta tankarna inte på något vis får övertaget och genom det förstör hela visan.

Det är en skön form av egenterapi och jag tror att jag kommer till att skriva mer om alla minnen som jag bär på och alla upplevelser som jag har fått chansen att vara med om. Istället för att enbart fokusera på hur dåligt och mörkt allt kan tyckas vara just nu. Lite som en självbiografi, men ändå inte. Någon måste ju ta på sig att fastställa en plats i universum för allt i Malins hjärnbank och vem är bättre lämpad för det än jag? Vad tror ni om det?

Med det skrivet – här kommer det längsta inlägget någonsin på Ge Mig Livet Tillbaka.se

Håll till godo!

_________________________________________________________________________________________

När Ludwig hade kommit hem ifrån jobbet och vi pratat en stund över en kopp kaffe så kunde jag inte sitta stilla längre. Jag var bara tvungen att göra någonting rent hushållsmässigt. Jag bollade runt de olika förslagen med mig själv och precis som alltid så är det svåraste och mest omöjliga det mest lockande.

Jag bestämde mig för att ta mig ner i källaren och starta en ny laddning av tvätt. Nu hör jag nästan att ni drar efter andan och tänker att jag är snudd på galen, men en del människor hoppar ut ur flygplan för att söka spänningen här i livet. Att gå ner i källaren är lite samma känsla för min del. Inte nog med att spindlarna som bor där nere är så stora att man inte kan mötas utan att en av parterna måste backa tillbaka en bit för släppa förbi, men det är också förenat med ren och skär livsfara. För i vår källare gömmer sig nämligen alla bovar och banditer.

Förbered er på ett långt sidospår som börjar nu:

Anledningen till att jag tror det är ganska så enkel. Mörrum är inte direkt världens största stad, det är inte ens en by. Det är en mer som en gullig asfalterad väg vid en stor å. Vi har två affärer, en bank och lite hus här och där. För några månader sedan utsattes banken för ett rån. Det var det andra rånet på bara några månader och det var ett himla holabaloa i våra lokaltidningar.

Det var en helt vanlig tisdag och jag gick runt här hemma i den vanliga “jag är sjukskriven-uniformen” som består av ett naket ansikte, en omodern T-shirt och joggingbyxor som inte ens behöver vara hela. Tilläggas bör att BH är valfritt.

Det ringer på dörren och jag ser direkt mot min planeringstavla för att se om jag har något möte inbokat som jag har glömt bort. Jag läste igenom mina lappar gång på gång innan jag plötsligt mindes varför jag läste igenom alla lapparna, det var ju någon vid dörren, jag borde nog öppna. Utanför dörren står en liten åh så tunn man iklädd röd pikétröja och khakifärgade byxor. Han presenterar sig som kriminalare och drar sedan nonchalant upp en polisbricka från bakfickan, precis som de gör på TV. Han undrar om han får ställa några frågor angående rånet och jag nickar honom till svar. Han frågar mig vart jag befann mig när rånet skedde och jag ger honom en detaljerad beskrivning, minut för minut hur min dag sett ut. Att jag måste ha kört förbi banken precis när det hände för när jag kom in till Karlshamn ringde min pappa och frågade vart jag var, då hade larmet precis gått till polisen. Han skriver och skriver och det är här allting börjar gå så otroligt fel och alla varningsklockor borde börja ringa, men, det gör det inte. Det är bara att konstatera att mina klockor är väldigt sönder eller så har jag kommit åt snooze-knappen.

Som jag har skrivit tidigare här i bloggen så har jag numera svårt att hålla en konversation flytande, efter en stund måste jag ta en liten konstpaus, zooma ut en stund och fantisera om någonting orelevant innan jag kan komma tillbaka igen. Ett tips från mig till er är att gör inte det när du pratar med en polis. Det kan bara gå åt tre olika håll, antingen så tror han att du är hög som ett hus eller så är du respektlös eller så döljer du någonting. Den här polisen valde att kliva in på stig tre.

När vi har pratat en stund så märker jag att han har ändrat sitt språkbruk helt. Borta med vinden är den mysiga lilla tunna mannen med röd piké och khakifärgade byxor. Nu står jag framför en livs levande Gunvald Larsson och han går in i rollen stenhårt. Jag svarar så gott jag kan på hans frågor men tappar tråden när jag hör ett ljud ifrån källaren. Jag tyckte inte direkt att det var någonting speciellt, vi har ändå katter som springer upp och ner i skift för att använda kattlådorna som står där nere. Men det var ändå ett ljud som jag inte var beredd på just då så jag vände mig om och såg mot källardörren och sedan snabbt tillbaka mot kriminalaren igen.

Vad tror ni att han tänker då?

Just det, han tror att Malin gömmer Björnligan i sin källare. Han ser snabbt mot dörren och sedan på mig igen. Han lägger handen på höften och jag gapar när jag ser att han har greppat sin pistol. Han gör sig redo för att göra ett tillslag. Han ska springa ner i min källare,  helt på egen hand övermanna rånarna och skicka mig till finkan.

Sekunderna kändes som flera år, jag gapade, han höll kvar sitt grepp och försökte lyssna efter rånarna som säkert flyttade runt på alla säckar med pengar. Sekunden efter sticker Alva ut huvudet genom kattluckan som sitter i källardören och mjauar mot polisen. Jag säger till honom att om han skjuter min katt blir jag arg på honom och han skrattar innan han frågar om han får gå ner och ta en titt i källaren, för att vara på den säkra sidan. Om jag hade varit en människa som hade vetat när det var dags att vara tyst så hade historien slutat här. Men istället svarar jag polisen att han får absolut gå ner i källaren, men att han ska ta pistolen med sig. Han lägger huvudet på sned och funderar en stund innan han frågar mig om det är någon där nere. Jag blir livrädd och tar ett steg mot honom, bort från källardörren innan jag snabbt säger – “Nää, men tror du det? Nää men hjälp. Kan du inte gå ner och titta eller förslagsvis stanna här tills min man kommer hem?”

Han och Alva går ner för trappan och undersöker varenda vrå. När han sedan kom tillbaka ifrån sin utflykt i källarens land så var Gunvald Larsson borta och kvar fanns bara den tunna lilla mannen i röd piké och khakifärgade byxor. Han berättade att tvättmaskinen var färdigkörd innan han tackade mig för att han fått störa och påbörjade sin resa mot nästa hus.

Sidospåret är  nu slut.

Som vi har konstaterat tidigare så är Fru Sörmlind otroligt mörkrädd och när jag befann mig nere i källaren så kom jag in i ett energistim utan dess like. När jag startat maskinen med tvätt så funderade jag på vad jag kunde göra mera, när jag ändå befann mig här nere. Jag bestämde mig för att se om jag kanske kunde vika ner lite ren tvätt som Ludwig lagt på bordet i det andra rummet. Jag tog mig dit och kände mig nöjd när jag vek ihop den ena kalsongen efter den andra. Jag får tag i en svart t-shirt och ska precis börja vika ihop den när det blir nattsvart i hela källaren. Hela världen försvann på en sekund och ersattes av ett totalt mörker.

Min reaktion blev att bokstavligen stoppa huvudet i sanden och låtsas som att det regnar. Jag tar den svarta tröjan och lägger över mitt huvud så att det om möjligt blir ännu mer svart framför mina ögon. Sedan öppnar jag munnen och skriker ut ett enda långt “hjälp.” Ludwig hör inte mig och jag får panik där under den svarta tröjan. I mitt huvud så såg jag björnligan komma ut ifrån rummet där frysboxen står och komma gående emot mig. Jag skriker på hjälp en gång till men istället för att skrika en gång så skriker jag snabbt “hjälp hjälp hjälp hjälp hjälp hjäääääälp miiiiig”. Jag hör hur Ludwig kommer springande och paniken växer inom mig. Björnligan är snart framme nu och här står jag under en svart t-shirt som det lättaste bytet i världen. Det är inte direkt så att de tänker hjälpa mig att vika ihop kalsonger. Nej, de är sura för att jag skickade ner polisen och nu ska jag straffas.

Ludwig kommer ner i källaren och pillar upp en grej på en grå sak som jag aldrig har sett tidigare och vips så kom ljuset tillbaka. Han tröstade mig och när jag kände mig modig igen så gick han tllbaka upp. Jag fortsatte med mitt projekt som jag höll på med och precis när rädslan och paniken lagt sig helt så knäpper det till en gång till och allt blir svart. Den här gången fick jag inte ens fram hjälp. Nej, den här gången repeterade jag meningen “En gång till, en gång till, en gång till” så högt som jag bara kunde och Ludwig kom springande ännu en gång med en iphone som ficklampa.

Jag väljer att se den här händelsen som ett tecken, eller en order ifrån högre makter. Det måste ju vara som så att jag, Malin Sörmlind, ska helt enkelt inte vika tvätt. Det är inte min lott i livet.

Eller vad tror ni?