Ska man våga visa att man lever?
Sedan Alexandra kom tillbaka in i mitt liv har det sannerligen skett drastiska förändringar i min vardag. Det senaste halvåret har varit otroligt mörkt, ensamt och otroligt långtråkigt men Alexandra kom in som en strålande vacker virvelvind och vände hela min och Ludwigs värld upp och ner. Hon inser alltid mina begränsningar men har ändå en lysande förmåga att hitta på saker som vi kan göra tillsammans för att förgylla livet.
Skulle det gå för långt så är hon genast där för att plocka upp mig och vi lär oss skrattandes genom det hur vi inte ska göra nästa gång.
Tillsammans med de andra nya guldflickorna i mitt liv, Rebecca och Ebba har jag, Alexandra och Åskar fått följa med till stallet. Inte nog med att det är en perfekt plats för Åskar att träna och leka på med alla andra hundar som är där, men det är fantastiskt härligt att bara vara där tillsammans med de här makalösa djuren. De skänker en frid som inte går att beskriva med ord. Och även om jag har väldigt stor respekt för dem så kan jag ge dem en morot eller klappa lite på dem.
Problemet som jag ser det är att så fort någon plockar upp en kamera så skriker jag direkt “Om du lägger ut det här på facebook så får du inte tagga mig!” i en hög panikartad röst.
Jag har äntligen börjat leva och se ljust på framtiden men jag kan inte njuta fullt ut för jag är livrädd för att Försäkringskassan ska se bilderna och dra en slutsats att jag är “frisk” och helt enkelt kan arbeta 100% igen. Jag vågar inte visa världen att jag faktiskt försöker må bra och hitta på saker som att träffa vänner, hitta på äventyr och bara skratta och vara glad när jag är ledig från min arbetsprövning. Och hur sjukt är inte det egentligen?
Att hela tiden gå runt med klumpen i magen att man kanske inte får ha roligt med sina vänner en kväll eller tillbringa en stund i stallet utan att man kanske blir helt utan pengar är otroligt enerverande och krävande och jag måste för min egen skull släppa på det. Allt jag gör är ju på ett vis för att kunna komma tillbaka till livet och mitt arbete som jag faktiskt älskar.
- Vad tycker ni om det här?
- Kan ni förstå min ångest?
- Hur hade ni gjort?
8 februari, 2010 | Klockan 12:29 |
Jag känner exakt likadant, de få dagar jag har som är bra & klarar av att hitta på något vill jag egentligen ”lägga upp & skryta med, för min egen skull” men vad vågar man egentligen? Så fort dom får nys om det ryker ersättningen. IDIOTI!
[ Svara på denna kommentar ]
8 februari, 2010 | Klockan 12:31 |
Jag ler sorgset igenkännande..
Du sätter ord på tankar jag också har.. Jag har Fibromyalgi sen många år tillbaka, en sjukdom som ibland gör att jag inte kan komma ur sängen och andra daga kan jag vara piggare och vara ute och gräva lite i trädgården..
och istället för att NJUTA över de här dagarna när jag ÄR piggare, så känns det som jag smyger.. helt sjukt egentligen:-( för de är de dagarna jag laddar batterierna, för att orka de tyngre dagarna..
För det är ju så att folk ser mej bara när jag är pigg och har tagit mej utanför dörren.. mina sämsta dagar är det ingen mer än familjen som ser mej för då tar jag mej ingenstans..
Njut du Malin av dina bättre dagar, jag ska försöka bli bättre på det med..
jag blir jätteglad att läsa om dina utflykter, du lyser livsglädje rakt igenom <3
stor kram Monica R
[ Svara på denna kommentar ]
februari 8th, 2010 klockan 13:16
Monica jag är precis likadan! Den första tiden efter att jag blivit av med min sjukpenning för att jag bloggade sä haltade jag extra mycket till brevlådan bara utifall att det skulle ligga någon i buskarna med en kamera. Jag har mina dagar då jag kan gå normalt och hyffsat, men när jag känner att jag håller på att falla samman så går jag undan, så ingen ser den delen.
Men precis som du har jag dagar då jag mår bättre och då vill jag inte ligga på soffan. Då vill jag göra det bästa av en situation som jag faktiskt inte kan ta mig ur.
[ Svara på denna kommentar ]
8 februari, 2010 | Klockan 12:32 |
Jag förstår dig, det gör jag. Jag tycker att försäkringskassan har svårt att ha empati för andra människor, och att de drar slutsatsen att man måste vara i stort sett liggandes på dödsbädden för att få ut pengar. Min mamma har också kämpat mycket med FK. Sen kan jag tycka att det är lite läskigt att försäkringskassan verkligen har ögonen på dig, sitter och kollar på bilder på internet? Man kan ju tycka att dom har annat vettigare att göra än att försöka racka ner en enda person som vill leva ett normalt liv. Det är så sjukt!
Jag hade gjort som dig antagligen, levt mitt liv men ändå vara manisk om att FK inte skulle ”ta det på fel sätt” och inte ge mig några pengar. Jag förstår dig till fullo.
Men är du frisk nu? Det har jag undrat ett tag nu men inte vågat fråga ifall jag skulle trampa på en öm tå..
[ Svara på denna kommentar ]
februari 8th, 2010 klockan 13:12
Neeej jag är absolut inte frisk, snarare tvärtom. Men jag tar en dag i taget och försöker göra det bästa av situationen :)
Du behöver inte känna att du trampar på en öm tå när det kommer till mig. Fråga bara :D
[ Svara på denna kommentar ]
februari 11th, 2010 klockan 14:08
Okej, tycker du är en sån stark människa, och jag tycker du ska leva ditt liv! Skit i FK, även fast det kan kännas svårt, det förstår jag! Min sambo blev nyss anklagad för att ha fuskat med att skriva upp hur mycket vikariat han gjort och att han därför skulle ha fått ut mer pengar från dem än vad han skulle ha gjort. Det vart ett jäkla rabalder av allt, men tillslut kom det fram att det var FK som gjort fel. Litar inte ett uns på dem!
Alla har rätt att leva livet, oavsett om man är sjuk eller inte.
FK hör nog till den lilla skara människor här i världen som inte förstår vad livet innebär. :)
Kram till dig!
[ Svara på denna kommentar ]
8 februari, 2010 | Klockan 13:07 |
Jag tycker det är helt sjukt att du ska vara tvingad att känna en sån begränsning för att leva livet. Det ska inte vara på det här viset! Jag förstår hur du känner men om det vore jag så skulle jag göra allt jag tyckte var kul. Om försäkringskassan känner sig tveksamma över din sjukskrivning är det väl bara att låta en läkare skriva ännu ett utlåtande. Bara och bara kanske det inte är. Men vad vill dom att du ska göra egentligen? Ligga hemma och tyna bort? Jäkla patrask! Fortsätt lev ditt liv och gör allt du har möjlighet till att göra. Kram till dig!
[ Svara på denna kommentar ]
februari 8th, 2010 klockan 13:17
Hon hade nog inte haft något emot att skriva ett till. Det sista FK fick var fyra sidor långt och ingen ifrågasatte någonting den gången eftersom att hon var så övertydlig som hon bara kunde bli. :P
Men visst känner man sig lite jagad, de är ju överallt och kikar. Tom på facebook. Man är inte anonym någonstans längre och det gäller inte bara för FK. Nya arbetsgivare googlar ju också innan de anställer tex.
[ Svara på denna kommentar ]
8 februari, 2010 | Klockan 13:07 |
Förstår din oro såklart men herregud jag hoppas det finns nån mänsklighet på FK som inte vill att folk ska leva isolerade från omvärlden. Det om nåt får ju folk att bli sjukare. Njut av din bekantskapskrets och framför allt..HA KUL! Kram
[ Svara på denna kommentar ]
8 februari, 2010 | Klockan 13:16 |
Hej vännen!
Hela situationen som är nu har blivit hysterisk, oavsett krämpa så smyger en massa människor omkring, tittar en extra gång runt hörnet innan de går ut och känner precis på samma sätt som du gör…. Jag, med mina otroligt fjantiga och små krämpor, som trots allt är begränsande och hämmande och jävligt, jävligt störande har i omgångar kämpat MOT systemet men föga anade jag att jag flera år senare skulle vara tvungen att förnedra mig, för mig att tala om mina svårigheter, om och om igen utan att få gehör…
Din reaktion är inte osund, den är banne mig ”normal” för en ganska stor del av samhället men den är inte mindre sorglig för det… Fakta är ju att det finns människor som ”anmäler” sjuka, myndigheter som antingen agerar efter nya lagar, men ibland verkar ha sin egen agenda parallellt
med vad som blivit beslutat på sistone….
Jag är bitter, du är så oerhört mycket mer levande att jag blir grööön i synen, men jag har mötts av allt från undran och ifrågasättande om jag verkligen inte orkat mer till vad som diskuterats idag.. Orkar du ens vad du gör nu?! Hur man än gör verkar det som att det blir fel, att kämpa för lite är givetvis fel, men samma problem är det ju när man kämpar för mycket..
Mitt råd till dig är att ha en ärlig diskussion med fk, tog mig alltså 10 år själv, och säga vad du orkar med, hur du kan tänka dig att göra framöver och vilka dina begränsningar faktiskt är…. Orkar du med att öppna dig så ös ur dig hur viktigt ditt omstartade liv nu är också, hur du tankar ork, lust, energi, hopp? ur det.
Vad jag tycker om allt det här?? Jag tycker att det då är själva FAN hur de har förstört samhället för de som behöver stödet allra, allra mest! Men annars… ja, jag blir nog mest otroligt ledsen, men samtidigt hur lycklig som helst för du är en människa som behövs, jag får ork, jag får kraft och jag tänker f-n inte ge upp jag heller!
Kram från tantan
[ Svara på denna kommentar ]
februari 8th, 2010 klockan 13:21
TACK tanta, du är alltid lika vis!
Jag ska träffa FK på onsdag, tillsammans med min läkare och mina föräldrar som är mina arbetsgivare.
Jag har dock turen att min nya handledare är snudd på det mest fantastiska jag har träffat på. Han mer eller mindre uppmuntrade mig till att åka ner till jobbet och bara ta en fika, svara i telefon om jag ville det och baskemig kvinna, ut och fika på stan och lev!
Han är en på miljonen den mannen och jag tackar gudarna för honom.. Men sen har vi ju alla andra, och de är dem som jag är rädd för.
[ Svara på denna kommentar ]
februari 8th, 2010 klockan 13:59
önska alla på fk och myndigheter kunde vara sådana som honom! trist är bara när man väl hittat nån bra som förstå en så tycks dom alltid försvinna. så jag hoppas du får ha kvar honom som handledare länge!
[ Svara på denna kommentar ]
8 februari, 2010 | Klockan 15:11 |
Förstår dig! Har själv sjukersättning ett tag till och är livrädd för vad som ska hända sedan. Och jag är livrädd för att göra saker de dagar jag orkar, för man vet ju inte vem som lurar i buskarna. Det är därför jag försöker vara lite anonym på min blogg, så jag kan skriva vad jag faktiskt orkar, de dagarna jag orkar.
Det är så sjukt att det ska vara så här! Jag har t o m fått order från läkaren att röra på mig och ändå skäms jag när jag är ute på mina promenader, skäms för att jag inte lämnar Lillen hela dagen. För orkar jag det så orkar jag väl jobba eller? Att jag sedan inte kommer orka med mina familj, inte ens vara en gnutta social, det spelar väl ingen roll?
Det är ledsamt!
Kram
[ Svara på denna kommentar ]
8 februari, 2010 | Klockan 16:23 |
Hej Malin!
Tycker det är fantastiskt att du är ute! All skit till FK och hoppas verkligen det går bra för er på onsdag!
Men jag måste erkänna… jag har lite svårt att hänga med i svängarna… Kollade bakåt i bloggen, men antingen e jag blind eller så har du inte skrivit så mkt om just denna faderullan…
Varför ville FK att du skulle börja jobba igen? Vad var det som hände?
Du skrev att du skulle arbetsträna hela februari… hur har det gått? Orkar du?
Skulle bli glad om du kunde reda upp nystanet lite åt mig ;)
Varma kramar!
[ Svara på denna kommentar ]
februari 8th, 2010 klockan 16:39
Det var helt mitt initiativ, jag ville helt enkelt tillbaka och kände att någonting fattades mig. Både Fk och min läkare var väl lite tvivelaktiga men jag fick dem snart på andra tankar. Än så länge går det bra men hujeda mig så trött man blir. =)
[ Svara på denna kommentar ]
8 februari, 2010 | Klockan 18:09 |
Jag förstår vad du menar. Jag känner likadant. Mina bra dagar vågar jag inte använda till ”bra” saker som stärker mig längre. Det har blivit en sådan hetsjakt på oss som är sjuka så att varenda lite gnutta andra kan använda emot en används just emot en numera. Jag tittar mig alltid bakom axeln när jag måste handla eller göra något annat som egentligen är en människas rättighet. Det har lett till att jag har ytterligare stress-symptom och ännu mer huvudvärk och axlar vid öronen. Men det är inte bara min känsla tyvärr….det är dagens Sverige och det ska tydligen bara få finnas antingen eller-människor. De som kan jobba eller de som är gravt handikappade. Vi där i mellan ska rensas ut. :(
Kram från en i samma sits, med ungefär samma diagnos.
[ Svara på denna kommentar ]
8 februari, 2010 | Klockan 19:07 |
Sjukt att det är så här. Klart du ska få visa att du gör annat än sitta på rumpan hela dagarna i ända. Man måste väl inte ligga på dödsbädden för att vara berättigad sjukpenning?! Att kunna åka hundsläde och visa det ska inte innebära att man får indraget bidrag, även om du ju i praktiken då skulle kunna flytta till Kiruna och skjutsa turister på hundsläde, iaf någon timme om dagen. Sjukt är det. Systemet är sjukt!
Och klart jag fattar din ångest. Vet inte vad jag skulle göra dock.
[ Svara på denna kommentar ]
8 februari, 2010 | Klockan 20:24 |
ush ja. känner igen. att de kollar upp sådär verkligen o så. hoppas de ej läser min blogg.. :(
Kramar
[ Svara på denna kommentar ]
8 februari, 2010 | Klockan 20:28 |
Kära Malin!
Jag sitter & läser samtidigt som jag blir helt dålig!!
Jag vet hur du har det, både egen upplevt & genom min make.
Den lilla livs glädje & socialt umgänge man har som kroniskt smärt sjuk, skall man behöva gömma.
Jag tror FK hade tjänat länge på att även sjuka fick blomma lite & inte oroa sig för annat än sitt eget tillfrisknande. I stället tillför dom massa ångest & psykisk sjukdom!!!
Jag är HATSK över Systemet.
Är man sjuk skall man liksom bli dubbelt straffad.
Go Girl and keep smiling
KRAMAR från Oslo
[ Svara på denna kommentar ]
8 februari, 2010 | Klockan 20:35 |
Förstår helt och fullt dina tankar och din rädsla för äckliga förkränkningskassan. De kan nog ta död på all glädje i hela världen… lite likt årets barnkalender barnverket = försäkringskassan… Hoppas Super Snälla Silver Sara och Stål Henrik kommer snart och mosar dem!
Man måste hitta små genvägar i livet för att njuta och må bra, vare sig man är helt frisk eller inte. SÅ jag tycker du gör helt rätt!
Kram kram å hälsa Åskar.
[ Svara på denna kommentar ]
8 februari, 2010 | Klockan 22:24 |
Hej,
det känns helt vrickat att livet ska vara så orättvist, det måste väl vara bra om de människor som har det svårt någon gång kan hitta en strimma solsken i livet och hitta på något roligt. Men det är klart man läser och hör sådana otroliga historier så det är kanske dags att vi som har förmånen att vara friska lär oss att uppskatta detta.
Ha roligt Malin så ofta du bara orkar.
Kram
[ Svara på denna kommentar ]
9 februari, 2010 | Klockan 0:04 |
Hej Malin! jag är inte drabbad av någon svår sjukdom, sprang för 10 år sedan in i den sk väggen, vilket tog ett bra tag att hitta tillbaka ifrån. Att lära sig att säga Nej är en stor konst, som jag nästan har lärt mig behärska. Jag tycker att dagens anställda på FK, för det är ju faktiskt de anställda som bevakar och följer regler strikt. Blir förskräckt när jag läser i tidningar om sjuka som ifrågasätts om sin förmåga att jobba, och tvingas tillbaka till arbetet. En läkare som överhuvudtaget inte träffat den sjuka ska besluta om personen orkar arbeta eller inte. Sen kan man läsa att sjukskrivningarna sjunker, det är klart när alla går till jobbet för man dels inte vill sjukskriva sig eller för att man inte har råd. Dagens samhälle är hårt, man måste vara stark.
Du är stark. Jag förstår din ångest. Men gör det som får dig att må bra, det är det viktigaste. Träffa kompisar, mys med din söta hund, åk till stallet, gå ut på ett fik och ta en kaffe med andra ord gör allt som får dig att bli glad, må bra för då orkar du mer.
[ Svara på denna kommentar ]
9 februari, 2010 | Klockan 1:03 |
Vad jag tycker om detta bör nog censureras i skrift..milt sagt rent fördjävligt att man ska behöva känna rädsla och oro varje gång man kanske biter ihop rejält för en engångsgrej som gör att man slipper hamna i någon megadepp, men som samtidigt också tar de krafterna man har.
Det och att ha en arbetsförmåga är ju definitivt inte samma sak..även om FK och vissa andra tror det.
Förstår så väl din ångest! Är själv delvis sjukskriven sen många år tbx och har dagar då jag knappt fixar något och andra då jag kan leva nästan som normalt.
Hur du ska göra..har du en bra handläggare kanske du ska prata med denne om detta..så gjorde jag när jag blev erbjuden en Islandsresa och knappt vågade åka pga vad som kunde ske..fick iaf full förståelse den gången, så det finns ju några som är mänskliga på FK.
Iövr så tycker jag du ska göra det du kan, vill och orkar, speciellt med tanke på vad det är för något du har att tampas med!
Jag tror nog de flesta som verkligen är sjuka på riktigt inte skulle önska något hellre än att vara friska och arbetsföra igen…tyvärr
så anser vissa annat och det suger verkligen!
Vilken himla söt valp ni skaffat:-)
Lycka Till med den och allt annat!
Mvh Mia
[ Svara på denna kommentar ]
9 februari, 2010 | Klockan 22:24 |
Tragiskt att du skall behöva känna så.
Det är heller inte lätt att rehabiliteras, om man inte mår bra inombords ens.
Vi som känner dig. Vet !
Skit i andra, gå din egen väg.
Den når fram, rätt om den kan va längre.
Du vet våra genvägar malin.
har inte alltid varit bra, men vi har kommit fram, visst.
Ta 3 djupa andetag malin Å svär, sen kör vi igen. Vi väntar !
Puss Å go´natt
DAD
[ Svara på denna kommentar ]
februari 9th, 2010 klockan 23:43
Fin du är pappa!
Kärlek i mängder!
[ Svara på denna kommentar ]
10 februari, 2010 | Klockan 23:01 |
Hej Malin,
sen ber du att få tala med överordnad och påtalar hans anställdas bristande kunskaper. Därefter kräver du att denne skickar alla underordnade på kompetensutveckling på SmärtRehab i Lund.
om FK tjafsar så be dom dra åt
Där kommer dom att lära sej vikten av att ha kul och vad som händer när man göder alla ”måbra-hormoner”.
Om detta inte hjälper, skicka vederbörande, vikt tre gånger samt ihopsnörd med silvertejp till mej, så lovar jag att köra honom/henne i den elektriska skärmaskinen och därefter ufodra hundarna med slamsorna
Stor kram och ha kul !
[ Svara på denna kommentar ]
11 februari, 2010 | Klockan 9:47 |
- Jag har valt att skicka en privat kommentar till Malin -
[ Svara på denna kommentar ]
12 februari, 2010 | Klockan 0:43 |
Känner igen mig mycket i det du skriver. Jag har asperger som gör att jag har en ganska låg energinivå och vanliga vardagliga saker och sociala situationer för andra kan ibland ta så mycket energi att jag måste vila flera dagar efter. Men som sagt det är det ju ingen som ser när de ser mig. Skäms mycket över att jag inte jobbar och bidrar till samhället men då jag försökt har det alltid slutat med en rejäl krach. Nu när jag går hemma känns det på något sätt som att jag inte har rätt att var lycklig eller må bra då jag har bra perioder just för att då snyltar jag på systemet känns det som. Sverige har blivit väldigt kallt och omänskligt tycker jag. kramar och hoppas att du mår bra :)
[ Svara på denna kommentar ]