Jag vet inte riktigt vart de senaste dagarna har tagit vägen. Någon har tryckt på knappen så att karusellen som vi kallar för livet har ökat hastighet. På något vis tycker jag att det är så otroligt roligt att vara delaktig igen så jag hinner inte tacka för mig och hoppa av i tid. Istället åker jag med varv efter varv innan jag tillslut ramlar av trött och åksjuk men nöjd.

Det är svårt att erkänna att man inte är samma människa längre som för ett år sedan. Att man inte har samma mängd av energi. Man viftar bort signalerna att man borde ta en paus och tuggar vidare fast man vet att återhämtningstiden blir dubbelt så lång. Men herregud, man lever bara en gång och vad är livet till för om att inte levas?

Jag får bara komma ihåg att alltid ha kaffe med mig.