God Morgon!

Jag befinner mig på min arbetsplats, även om det kanske inte riktigt känns som en arbetsplats. Jag har jobbat här i lite mer än tre år nu men eftersom att det är mina föräldrars företag så har jag sprungit runt här så länge jag kan minnas. Människorna som arbetar här är som en del av min familj och man har ett väldigt nära förhållande till varandra. Vi kan prata om precis allting som händer i våra liv men det finns en sak som vi inte tycks prata om så mycket. Jag förstår självklart att människor som har funnits i mitt liv en ganska så lång tid har svårt att se mig sakta brytas ner av någonting vars namn man inte ens vill ta i sin mun. De ser hur jag förändras och de ser mina svårigheter som tycks växa för var dag som går.

Jag har varit sjukskriven sedan i början av maj och hur mycket jag än försöker så kommer det inte till att bli som det var tidigare, innan sjukskrivningen. För jag verkar inte vara samma person längre. Radion ekar för högt i lokalen för att jag ska kunna koncentrera mig på någonting och så fort telefonen ringer känner jag en omedelbar rädsla istället för att bara lyfta luren på ren reflex som jag gjort tidigare. För bara några månader sedan kunde jag slänga ett öga på nummerpresentatören och direkt veta vem det var som ringde och bete mig därefter. Jag kände igen rösterna på andra sidan linjen och vi hade en personlig kontakt. Men nu tycks mina samtal mest bara vara förvirrade och fyllda av en massa ord som “ehm, öh, jaaa, eller va?”.

Att gå ifrån att vara en människa som har har betalt för att ha total kontroll på allt som pågår under företagets tak till att vara en människa som knappt hittar linjalen på sitt eget skrivbord är en skrämmande upplevelse. Mina arbetskamrater räknar med min insats och jag kan inte leverera. Jag känner mig som en uttorkad mjölkko på 1940-talet som inte levererar min mjölk längre och ser bonden komma komma emot mig med bössan i handen. Inte för att jag tror att mina arbetskamrater på något sätt planerar en kupp för att avliva mig, inte alls. Men jag har väldigt höga krav på mig själv och när jag inte kan leva upp till bilden som jag själv har byggt upp, så känns det som att min kropp får ett poäng i kampen om livet.

Men jag ger aldrig upp, att ge upp är helt otänkbart. Jag får helt enkelt börja med att flytta linjalen.