Till min stora besvikelse så fick jag inte skriva en enda autograf varken på Konsum eller ICA i Mörrum. När vi kom fram till tidningsstället så fanns det bara en enda tidning kvar och jag frågade Alexandra om hon trodde att det verkligen var rätt tidning. Hon höll upp den mot mig och sa ja, jag tror det hörru. Över hela framsidan var en bild på mitt ansikte och jag gapade. Trettio centimeter med mitt absolut favoritmotiv, mig själv.

Jag måste erkänna att jag blev lite till mig.

Jag la tidningen väldigt strategiskt på bandet när vi kom till kassan. Jag hade bara en vara men la den ändå längst ner så kassörskan skulle behöva trycka på knappen för rullbandet. Hon log, tryckte och mitt ansikte åkte säkert en halvmeter innan det väl var framme vid henne. Här hade jag självklart velat att hon skulle haja till och skrika – Men det är ju du! så att hela affären skulle reagera och sedan febrilt leta upp en fungerande penna så hon kunde ta min autograf. Det hela skulle utspela sig som en musikal och alla skulle brista ut i skönsång. Men hon bara vek ihop tidningen, som jag givetvis vecklat ut över hela reportaget innan jag la ner den på bandet, fint igen och berättade hur mycket det kostade. För att hon skulle få några sekunder extra på sig att haja till så betalade jag med kort. Men nej, ingen reaktion att orda om.

När vi kom ut på parkeringen höll jag upp tidningen och låtsades läsa den i säkert flera minuter. Jag höll den i precis lagom höjd för att man skulle se framsidan och sedan mitt ansikte. Men nej, inget napp där heller. Och då är ändå Mörrum känt för sitt fiske.

Jag ska prova på Coop när jag åker hem ifrån jobbet. Fungerar det inte där så tvingar jag nog Alexandra att gå fram till mig och låtsas att hon inte känner igen mig för att be om min autograf. Eller Ludwig, men det kan nog vara lite genomskinligt.