Ja, och jag då, Malin, hej. Jag ligger här i sängen med datorn i knät och filosoferar för mig själv. Det hade varit ganska mysigt om Mandus hade slutat upp med sitt eviga snarkande och Ludwig hade slutat flåsa så mitt hår flyger åt alla håll.

De senaste dagarna har allt gått i ett för mig, som en karusell som man inte rikigt hinner hoppa av när den stannar till innan nästa varv. Efter ett tag kommer man in i andra andningen och låtsas att allting är okej – jag har kontroll. Men en större hög av skitsnack existerar nog inte. Jag blir ledsen när jag själv märker vilken otroligt stor skillnad det är på mig den här julen om man jämför mot fjolårets. Ett enda litet spontant skrattanfall och jag måste gå iväg och vila i en kvart för att allting blir snurrigt och hjärnan skriker om en paus. Helt plötsligt kan jag inte lokalisera vem som pratar eller vad de säger och jag zoomar ut. Människor skrattar, tjoar och har roligt medan jag sitter i mitten, utzoomad och låtsas fotografera en ros bara för att stänga ute världen en sekund.

De frågar mig hur jag mår, hur det känns och jag hör mig själv säga att allting är bara bra, det löser sig med tiden ska ni se säger jag och ler som ett fån. Idiot, varför kan du inte bara säga som det är. Enkelt – de orkar inte höra om det och jag orkar inte älta om och om igen. Nej, allt är bra, allt är väl. Det blir bäst så, i allafall på julafton och framför mormor.

Julfirandet jämt överlag var precis allt man kunde önska sig efter ett år som detta. Många skratt, fantastisk mat, kärleken från familjen och inte att förglömma – julklappar i överflöd.

Tack mamma och pappa för att ni ordnat allting så otroligt fint, precis som alltid.  ♥

7 tankar till “Endast tomten är vaken”