Eftermiddagen bjuder upp till tårar
Efter lunch är min arbetsdag över, istället för att åka hem och ta igen mig och ladda upp för en ny arbetsdag imorgon så ska jag först till min kurator och gråta ögonen röda. Jag brukar göra det hos henne och det är rent ut sagt fantastiskt. Hon ställer precis rätt frågor i precis rätt ordning vid precis rätt tidpunkt för att trycka på de där knapparna som gör att jag öppnar mig som en bok och berättar om precis vad hon vill.
För att avsluta hela paketet så ska jag bege mig på husvisning, ensam. Jag ska be mäklaren att skriva ett intyg som jag kan skicka till den lilla myran på kommunen.
På den ska det stå - Malin var idag på husvisning. Och så ska den ha mäklarens underskrift. För er som är nya här så ska jag förklara vad jag menar. En man ifrån kommunen kom hem till mig för att diskutera handikapps anpassning av vårt hem. Om jag säger att han var respektlös så är det inte målande nog för hans uppförande. Han fick mig till att känna mig som ett objekt som han bara ville skyffla undan och glömma bort. Han menade på att jag skulle flytta ifrån mitt och min mans drömhus för att det är ett 1½ plans hus och det måste jag väl förstå själv att jag kan inte bo kvar där för att jag trivs där och sedan förvänta mig att kommunen ska betala min renovering. Jag hade ju inte så lång tid kvar och den tiden ville jag väl inte spendera med att springa i trappor. Jag har fortfarande inte fått någon klarhet i vart han fick informationen ifrån om att jag inte skulle ha så lång tid kvar.
Jag blev både chockad och arg över hans ordval som inte alls var rosenskimmrande. Han svor och var kall och kände varken sympati eller medlidande för mig och min situation utan för honom var det glasklart att vi skulle flytta. Jag lovade att gå på mer husvisningar än jag redan har gjort men att ett enplanshus hittar man inte bara på gatan och jag måste ju trivas rent psykiskt också, inte bara fysiskt. Då tyckte han att jag skulle byta hus med min granne, eller i allafall fråga henne.
Huset som jag ska se på idag är i sig är ingenting att hurra för direkt, läget är och planlösningen likaså. Men jag vill iallafall ge det en chans. Sen å andra sidan så känner jag mig själv också och jag kan verkligen vara väldigt impulsiv. Så jag försöker fundera ut exakt vad jag ska säga till min man om det nu råkar bli så att jag skriker ”Jag tar det!” till mäklaren i stundens hetta. Och hur många gånger jag behöver massera min mans fötter som kompensation för detta.
1 juli, 2009 | Klockan 12:52 |
Om man får ett handikapp när man redan är bosatt i ett visst hus kan inte kommunen kräva att man flyttar till annat boende utan har då skyldighet att hjälpa till med nödvändig handikappsanpassning. Har man dock ett befintligt handikapp och flyttar till en bostad som är olämplig ur handikappets synpunkt och stor anpassning krävs för att bostaden ska fungera har kommunen rätt att neka anpassningen. Stå på dig och se till att kommunen ställer upp med det du har rätt till och upplys puckots chef om hans beteende och bemötande mot dig – för det var rent ut sagt oacceptabelt!! Med eget handikapp och behov av anpassning har jag redan varit igenom denna karusellen, så du får hemskt gärna använda mig som bollplank om du vill… bara att höra av sig…
[ Svara på denna kommentar ]
1 juli, 2009 | Klockan 13:03 |
Jag tycker du är stark som ger husvisningar en chans. Jag tror jag aldrig klarat av det om det gällde att ”flytta ifrån sitt drömhus”
[ Svara på denna kommentar ]
1 juli, 2009 | Klockan 13:31 |
Hej!
Första gången jag hittar till dig men måste ändå säga att den där på kommunen verkar inte riktigt frisk!
Så kan man väl inte säga..
Min mamma både i en villa med trappor som hon fick handikappanpassad.. sen valde hon att flytta ändå för det är ju jobbigt med trappor, men det måste man väl få välja själv.. Kanske är olika i olika kommuner..
Lycka till med kurator och hustitten!
[ Svara på denna kommentar ]
1 juli, 2009 | Klockan 13:47 |
Fin blogg! Riktigt jobbigt med din sjukdom, jag beklagar eller vad man ska säga..
[ Svara på denna kommentar ]
1 juli, 2009 | Klockan 14:34 |
Du skriver jättebra så jag tycker det är lite synd att det inte någon mening rekommendera dig ;-) Men kommer absolut följa dig dagligen. Kramar
[ Svara på denna kommentar ]
1 juli, 2009 | Klockan 15:17 |
Tråkigt att han var på det viset och tycker det är synd att ni ska behöva flytta när det nu finns hjälpmedel som man kan få!
Själv har jag hittat många fina hus som jag kunnat tänka mig trivas i men då är det alltid något fel på det enligt min sambo..hehe
fortsätt stå på dig o va stark,jag vet hur envis du kan vara:D
puss o kram på dig!
[ Svara på denna kommentar ]
1 juli, 2009 | Klockan 15:40 |
Hamnade hos dig av en slump, har ej läst din gamla blogg. Jag blev genast berörd inte bara av innehållet men även över hur fint du uttrycker dig! Jag kommer tillbaka. Att jag genast lämnar en kommentar är för att jag blev rent utav chockad av att läsa hur illa du blivit bemött av dåren från kommunen. Jag hoppas ni kontaktar hans chef och frågar om det verkligen är såhär man ska behöva bli behandlad. Som jag ser det begick han ett tjänstefel, ett grovt sådant! Hänvisa till det som Marie skriver och se till att ta vara på vilka rättigheter ni har.
En spark i arslet borde han ha!
Lycka till med hus och allt. Styrka till dig!
[ Svara på denna kommentar ]
1 juli, 2009 | Klockan 23:14 |
Hej Malin! Vi är ju inte helt okända för varandra. Ville bara flika in om hur stark du är just nu, jag hade ingen aning om detta & jag funderade på varför jag tagit för givet att du är en helt ”vanlig frisk, galen & glad person”. För lyckan du skrivit om på moolin.se har visat just dewt, jag tror dock fortfarande att du är en vanlig, glad & galen person :) Men med något i ryggsäcken som får dig att kämpa varje dag & som jag inte tror att ngn annan kan förstå egentligen, om man inte är i samma sits själv.
Jag tror iaf på sånt här med att dela åsikter, jag tror på att dela på erfarenheter & jag tror på att skriva av sig.
Sluta aldrig vara den glada, galna malin som skrev otroligt galna inlägg på moolin.se, för även om det är svårt & tampas med det du gör, så är det DIG som person som din man är gift med, som han älskar & som din familj & dina vänner älskar. Glöm aldrig det.
Kram!
[ Svara på denna kommentar ]
7 juli, 2009 | Klockan 9:23 |
Jag blir ROSENRASANDE. De är inte meningen ni ska måste flytta ni har RÄTT till att få de handikappanpassat. Blir så arg så arg..Och hans kommentarer. Vilken okänslig planet kom han i från
[ Svara på denna kommentar ]
31 augusti, 2009 | Klockan 22:40 |
[...] på kommunen samt Malins arbetsterapeut på eftermiddagen. Efter Malins träff med den mycket märkliga gubben från kommunen avseende vår handikappanpassning ska det mycket till innan jag missar ett möte, oavsett sort, men [...]
22 september, 2009 | Klockan 20:51 |
[...] han inte riktigt vara rätt man på rätt jobb. Så här lät det senast han var här (saxat från Malins blogg): En man ifrån kommunen kom hem till mig för att diskutera handikapps anpassning av vårt hem. Om [...]
11 november, 2009 | Klockan 19:13 |
Hej Malin!
Känner verkligen igen det du skrev angående bemötandet du fick
av kommunens man!!!
Min man fick diagnosen motorneuronsjukdom (ALS) skiftet 2007/2008.
Vi hade precis sålt vår underbara skånelänga för att flytta in till
stan så att vi nu kunde njuta av närheten till affärer, restauranger mm.
utan att jämt behöva ta bilen. Tyvärr, blev det inte som vi tänkt och vi
hade köpt ett gatuhus med trappor upp till entrén. Detta och mkt. annat i
det ”nya” huset gjorde att vi tog kontakt med kommunen för att be om hjälp
till att handikappanpassa/bostadsanpassa huset. Fortfarande dvs. nov. 2009 kan vi inte bo i huset eftersom vi har fått avslag för trapphiss till vårt sovrum på andra våningen. Vi hade en kvinna som kom hem till oss och det första hon sade var hur vi skulle överklaga saker och ting!!!! Mkt. pedagogiskt! Vi hade inte ens ansökt om ngt. ännu. Ngn. trapphiss skulle hon inte bevilja utan hon anser att min man ska ligga i ett litet pytterum på bottenplan och är det ngt. han vill ska han ringa i en klocka som leder till övervåningen där jag ska ligga eftersom det inte får plats med en dubbelsäng på n.v.. Hur är dessa människor funtade??? Vi har varit gifta i många år och det är en självklarhet och en oerhörd trygghet att få känna varandras närhet. Det är ju oftast på kvällen när allt är mörkt och tyst som tankarna och ångesten kommer och då är det viktigt att ha sin partner bredvid sig. Vi har naturligtvis överklagat hennes beslut. Jag skulle kunna skriva en hel bok om hur vi har blivit förnedrade, nonchalerade och
hur vi har fått kämpa om nästan ALLT! Det är så tråkigt att behöva kämpa så då vi redan behöver kämpa med sjukdomen. Som tur är har vi ett torp som våra vänner har hjälpt till med att göra ramper så min man kommer in. Här får vi bo i väntan på överklagandet!
Men, stå på er!!! Kommunen har skyldighet att hjälpa er med bostadsanpassning så ni ska absolut inte behöva flytta!!
Mvh.
Ingrid
[ Svara på denna kommentar ]