När hon gick emot mig så kände jag knappt igen henne. Men när hon omfamnade mig i en av sina berömda varma kramar så blev jag direkt 13 år gammal igen . En sådan kram glömmer man aldrig, den etsar sig fast i ens minne, precis som Alexandra gör.

Alexandra och jag umgicks väldigt flitigt under högstadiet. Hon var den som jag skrattade mest med, den som jag pratade mest med och hon var den som alltid skyddade mig mot de farliga vargarna. Alexandra var en sån där tjej som var allas vän, men gud nåde den som sårade någon av hennes vänner. Hon var där så snabbt att den första tåren inte ens hann att falla. Vi har så många fina minnen tillsammans, så många skratt.

Men när högstadiet var över så skildes våra vägar åt och jag får väl tacka facebook för att vi nu funnit varandra igen – nästan tio år senare. Ett mail dit och fyra poke dit. En dejt var bestämd och idag hade vi, vad jag hoppas, vår första fika av många många många stycken! Vi skrattade så vi grät, vi såg bilder så vi skämdes och vi drack kaffe tills vi fick nog.

Enligt mig var det helt perfekt!

Tack Alexandra för en fantastiskt rolig eftermiddag!