Det har varit några rena bildinlägg på senare tid här i bloggen. Som ni säkert förstår så har jag alltså hittat tillbaka till min kärlek – kameran. Det är väl ingen större hemlighet att de senaste sex månaderna har varit otroligt mörka i mitt liv och då är det svårt att hitta den där extra lilla glöden för att se någonting vackert igenom en kameralins, när man har svårt att se någonting vackert med livet överhuvudtaget.

Jag kan inte riktigt peka på när eller vad det var som hände men jag tror att det har någonting med min vän Alexandra att göra. Om man ska vara brutalt ärlig, vilket man ska vara, så är det några av mina vänner som försvunnit ifrån jordens yta sedan jag fick min diagnos. Jag kan förstå deras tankar och handlingen som senare kom till följd av dem, till viss del, men det gör inte mindre ont för att jag accepterar deras val.

Alexandra å andra sidan kom tillbaka in i bilden när allt var som mörkast, med sig tog hon en obegränsad mängd av solsken och galna upptåg. Samtidigt som hon förstod mina begränsningar så accepterade hon inte att jag sa nej “bara för att” och det var precis vad jag behövde just då. Någon som kunde ge mig en rejäl spark i rumpan när jag var på väg att låsa in mig igen. Vilket är väldigt lätt att göra när man inte riktigt ser horisonten. Men samtidigt som hon finns där, kommer med ideér och backar upp mig i livets karusell, så har hon aldrig någonsin behandlat mig annorlunda än hon gjorde för tio år sedan när vi först blev vänner.

Jag är inte “Malin – som är sjuk” i hennes ögon, jag är Malin.De två senaste veckorna har jag skrattat mer än jag gjort på ett helt år. Jag har shoppat och pysslat, träffat nya spännande människor och hittat tillbaka till den där grundglädjen som har lurat inuti min kropp. Jag känner mig levande, lycklig och nykär i livet. Det är helt fantastiskt.