Mandus – the great escape
Min tanke om föregående inlägg är att man vet att man har vänt dygnet ganska så kraftigt när man kallar 13:00 för “imorgon bitti”.
Den här morgonen började ganska så mysigt. Jag klev upp och klättrade längs väggarna till toaletten, gjorde mig i ordning för en ny strålande dag och tog mig sakta ner för trappan och in i vardagsrummet.
Där slutade det mysiga.
Sedan jag blev rullstolsburen så är det Ludwig som har skött Mandus långa promenader. Och när jag då idag släppte ut Mandus på tomten så fick han ett totalt frispel. Jag satt på trappan och väntade in honom medan han då i min värld skulle få springa av sig på vår baksida som faktiskt är ganska så stor för en liten hund.
I Mandus värld såg allting annorlunda ut.
Jag såg det på något vis innan det hände, Mandus sneglade lite snabbt bak på mig för att få en lägesrapport och sedan bokstavligen flög han iväg, rakt över gräsmattan som ett streck. Igenom häcken och förbi Konsums lastkaj. Jag grabbade snabbt tag i mina kryckor och studsade efter medan jag skrek hans namn men jag insåg ganska snabbt att det var lönlöst. Det var bara till att gå efter och se glad ut.
När jag väl kommer till lastkajen så står det en man där och röker en cigarett, han säger, “Hunden sprang ditåt” och pekar mot Konsums ingång. “Tack så mycket svarade jag” och studsade på. När jag rundar hörnet och ser ingången så ser jag också Mandus som står vid det lilla Bingolottoskjulet och luktar på Lotta Engberg. Min morbror och två yngre flickor som säljer blåbär ser mig komma och skrattar lite.
Mandus vänder sig om. Ser mig och tänker säkert något i stil med “Oh no… Busted”. Han ser sig omkring och ser sedan på mig. Han stirrar på mina kryckor och tänker “Ha ha, du skulle aldrig hinna ifatt mig.. KRYPLING!” Han möter min blick och det blir lite av en duell. Som en gammal västernfilm. Jag ser att hela hans väsen lyser av bus, han ser det här som en lek. Skit också.
“Hit.” Säger jag kort och smäller på ena låret. “Skit ner dig” säger ungdomsbrottslingen Mandus som precis har rymt ifrån fängelset. Han sätter av igen och jag studsar efter med mina kryckor. Han hinner springa en bra bit sicksackandes över vägen, livet är en fest för Mandus. Bilarna som kör förbi saktar in och cyklisterna stannar till och försöker kalla honom till sig. Det är lönlöst tänker jag och stannar rakt upp och ner. Jag sätter mig ner på en mur och bara väntar istället.
Jag ser att han står femtio meter bort och luktar på en blomma. Han vänder sig om och ser mig och tänker säkert ; “Har vi slutat leka nu?” Han kommer lunkandes mot mig och sätter sig ner framför mig för att invänta sin utskällning. Men någon utskällning får han inte, en suck räckte för att han skulle gå i den mest perfekta fot som han någonsin har gjort, hela vägen hem.
Det var först när jag kom till grusplanen som jag insåg att jag inte hade några skor på mig.
14 augusti, 2009 | Klockan 12:28 |
Vilken härlig historia, och du kan verkligen berätta den!
(Förstår att det kanske inte var lika lustigt medan det pågick!)
[ Svara på denna kommentar ]
14 augusti, 2009 | Klockan 12:32 |
Riktigt roligt beskrivet. Jag kunde se det framför mig.
[ Svara på denna kommentar ]
14 augusti, 2009 | Klockan 12:38 |
Dessa älskade djur!!!!!
[ Svara på denna kommentar ]
14 augusti, 2009 | Klockan 12:40 |
Kanske dax sätta ett staket så han ej kan rusa genom häcken, han kan faktiskt bli överkörd.
[ Svara på denna kommentar ]
14 augusti, 2009 | Klockan 12:52 |
Haha….tala om busig vovsing då=)
Kramar
[ Svara på denna kommentar ]
14 augusti, 2009 | Klockan 12:56 |
Men vilken liten rackare! Du skriver helt underbart, när jag läser är det som om jag vore där. :)
[ Svara på denna kommentar ]
14 augusti, 2009 | Klockan 13:06 |
Vilken otroligt bra berättad händelse!
Läst några av dina inlägg sen jag upptäckte den igår. Helt underbar, du är verkligen duktig på att skriva.
[ Svara på denna kommentar ]
14 augusti, 2009 | Klockan 13:17 |
Livet som hundägare är onekligen roligt ibland.
[ Svara på denna kommentar ]
14 augusti, 2009 | Klockan 13:22 |
Du berättar så bra och roligt så man kan se hela händelsen framför sig. Det måste vara oroligt att se särskilt när de kom bilar, men som tur var gick ju allt bra.
Mandus är lika ”busig” som sin matte. Vad duktig han var som gick snällt med hem, när han hade busat av sig.
[ Svara på denna kommentar ]
14 augusti, 2009 | Klockan 13:38 |
Ha ha ha tack för skrattet : )
[ Svara på denna kommentar ]
14 augusti, 2009 | Klockan 13:43 |
Ibland undrar man vad man har gett sig in på när man skaffar ett djur, för visssa stunder känner man att man inte har den orken som man borde haft! Sen inser man att dom är verkligen något som man inte vill vara utan, när de kryper upp jämte en och vill trösta en och bara mysa. Så mitt i alla jobbiga ibland, inser man att man älskar dom över allt annat! Tur att dom orkar med oss ibland och inte tvärtom!
[ Svara på denna kommentar ]
14 augusti, 2009 | Klockan 13:47 |
Fann din blogg igår och wow säger jag. Vilken underbar människa du är (vågar jag skriva trots att jag inte känner dig), trots din sjukdom är du full av liv o glädje! =D Jag sitter här o skäms då jag är en gnällrumpa som (tills igår) tyckte att jag hade den jobbigaste vardagen då jag kämpar med 30kg’s övervikt. Herrgud, så patetisk man känner sig *ler lite*
Du skriver underbart vackert o så beskrivande så man kan känna dina tankar o uppleva det beskrivna. Hit kommer jag fler gånger =) Kram från Skåneland
[ Svara på denna kommentar ]
14 augusti, 2009 | Klockan 13:48 |
Nej men fyy vilken busig Mandus!! Tur att han kom tillbaka till slut och att han inte blev överkörd eller något!
[ Svara på denna kommentar ]
14 augusti, 2009 | Klockan 14:37 |
Men gumman då, hur mår fötterna och hur mår du? :(
Krama om
[ Svara på denna kommentar ]
14 augusti, 2009 | Klockan 15:05 |
Hej Malin!
Du borde inte enbart vara med som artiel i HJ utan även verka som krönikör med dina berättelser som vad jag förstår många uppskattar att läsa :) Söte Mandus.
Hoppas det går så bra det kan hos kuratorn.
Tankar från Tina, söderöver.
[ Svara på denna kommentar ]
14 augusti, 2009 | Klockan 15:55 |
Tur ni överlevde färden båda två!
[ Svara på denna kommentar ]
14 augusti, 2009 | Klockan 16:12 |
Oj oj oj… Tur att han fick nog av att busa efter en stund. Hoppas du inte skadade dina fötter. Nu får han vara RIKTIGT lydig resten av dagen :)
Kramar Elin!
[ Svara på denna kommentar ]
14 augusti, 2009 | Klockan 16:17 |
haha, jag såg framför mej när du hoppade iväg på kryckorna för att fånga hunden. Tur ingen blev rädd för den :)
Förresten, jag läser din blogg dagligen, men är precis som Mira väldigt dålig på att kommentera, jag vet inte riktigt vad jag ska säga.
men insåg när du svarat Mira att jag ska nog va som mot vem som helst :)
[ Svara på denna kommentar ]
14 augusti, 2009 | Klockan 17:39 |
Hur gick det med dig efter allt det springandet? :O Känns som Mandus får husarrest när du är ensam hemma?
[ Svara på denna kommentar ]
14 augusti, 2009 | Klockan 20:57 |
Man kan aldrig lita på ett djur till 100%. Det är tryggt med tomten inhägnad ,då man har hund. Vi hade fixat till varenda vrå hos oss, nytt staket, kycklingnät m.m. sen blev jag så allergisk, så vi fick lämna tillbaka vår goldenvalp. Vi som haft hund och uppfödning i många år.
[ Svara på denna kommentar ]
14 augusti, 2009 | Klockan 23:09 |
Oj, ser det verkligen framför mig. Våran Zelda är likadan. När hon rymmer så ser hon allt som en lek. Fast hon brukar inte rymma bara så där, hon springer efter harar och andra djur. Jag brukar ha henne lös. Dumt av mig.
[ Svara på denna kommentar ]
15 augusti, 2009 | Klockan 2:21 |
jag vill börja med att säga att du är verkligen en kämpe jag är imponerad av dig
men jag blir mer och mer förvirrad när jag läser din blogg
på bilder och i inlägg så skriver du att du sitter i rullstol men hur klarar du då av att jaga hund på kryckor?
i några inlägg så skriver du att din högra sida inte hänger med din högra arm är bortdomnad men hur kan man då hoppa på kryckor?
i dagens inlägg så skriver du att du har varit på Smärtrehad medans din man säger att du har fått diagnosen ALS hur går detta ihop?
jag säger inte att du ljuger utan mera en stilla undran hur allting hänger ihop
Jag ska försöka förklara det hela för dig.
Anledningen till att jag sitter i rullstol är för att mina ben inte går att lita på och att stabiliteten i dem är som bortblåst. Så rullstolen är det absolut bästa valet. Kryckorna har vi alltid med oss, för om vi vll komma in på ett ställe som tex har en trappa så kan jag med hjälp av kryckor och medmänniskor ta mig fram ändå.
När jag skriver ”Hoppa på kryckor” så får du mer tänka dig mig som en vis man med en stor pinne, Fast jag använder mina pinnar som stöd så att säga. Jag smyger med dem, jag hoppar inte.
Jag gick en smärthanteringskurs under den här sommaren och deras läkare Bodil, menade på att det är helt klart neurologiskt. Remisser skickades, prover togs och de på smärthanteringskursen hade ju fått full info av neurologen, som de idag delade med sig av till mig. :)
Blev du något klokare? :)
[ Svara på denna kommentar ]