Hans bruna ögon ser rakt på mig
Ludwig har kopplat in den stora datorn och jag har suttit fastklistrad i några timmar för att gå igenom alla bilder och minnen som finns bevarade i den. Jag gick igenom mapp efter mapp och fann bilder på gamla pojkvänner, blommor som för länge sedan har vissnat, familj, vänner och på en långhårig Ludwig. Ja, det är sant. Han hade hår ner till gumpen när vi sågs första gången. Han sa att han skulle klippa håret kort när han träffade den rätta. Den som han skulle gifta sig med. Vilket han också gjorde när vi blivit tillsammans.
Jag bläddrar vidare och helt plötsligt så sitter han där på skärmen framför mig. Hans bruna ögon ser rakt på mig och jag bara gapar. Det känns som att det var igår men tiden går så fort så att jag ibland får magknip. En liten bebis Mandus stirrade rakt på mig. Bilden togs samma dag som jag hämtade honom. Han hade varit i lägenheten i fyra minuter innan jag direkt tog upp kameran och sen dess har jag nog aldrig lagt den ifrån mig.
Det är nog därför som jag kan säga – Mandus, nu ska vi ta kort! och han springer direkt och sätter sig fint framför mig. Vad är det man säger nu igen. Sådan matte – sådan hund?
20 september, 2009 | Klockan 23:12 |
Men jösses så söt då!
Jag har också bilder på när vårt odjur kom hem -från samma dag. Och fan så liten hon var. Hon var min fjärde hund men ändå kände jag mig tvingad att ringa uppfödaren en helgkväll för att fråga om hunden var normal när hon använde soffan som velodrom…
Haha jag vet precis vad du menar, första kvällen fick jag åka in till vet. med Mandus för att han hoppade ner ifrån Ludwigs famn. Han föll max 15 centimeter men små valpar är sådana extrema drama queens så han pep och haltade som tusan så Ludwig fick panik. Och han skulle åka hem till Falköping samma dag. Men han ville MINSANN inte åka hem förrän vet. undersökt Mandus NOGA. Så jag fick ringa uppfödaren för att se om han var försäkrad nu, fyra timmar senare och sen fick jag tinga till vet och betala dyra pengar självklart. Och när vi kom dit fem minuter senare så var allting okej. Precis som jag visste att det var. Det var egentligen där som det bestämdes att han skulle heta Mandus, när jag skulle skriva in honom i deras register.
[ Svara på denna kommentar ]
20 september, 2009 | Klockan 23:38 |
Oooo, små djurbebisar kan verkligen få en att smälta!! Hundvalpar och kattungar har någon konstig dragningskraft, detta utnyttjade jag när jag ville ha en katt när jag var yngre men min mor var väldigt negativ, tills hon fick träffa dem, då var det kört direkt *fniss* :)
[ Svara på denna kommentar ]
21 september, 2009 | Klockan 0:09 |
Det finns inga ord för de känslor som infinner sig när man möts av en sådan blick.
Min lille kille var 11 månader och vägde 30 kg när jag hämtade hem honom… Han var inte liten och söt men hans osäkra blick vittnade om allt han varit med om hos sin förra familj och jag ville bara krama om honom och aldrig släppa honom.
Nu är han snart 6 år, väger 45 kg och blicken är trygg och lycklig : )
[ Svara på denna kommentar ]
21 september, 2009 | Klockan 8:36 |
Gu så söt han var som valp men fortfarande :) Ser verkligen ut som världens snällaste o goaste vovvsing!
Kram Jenny
[ Svara på denna kommentar ]
21 september, 2009 | Klockan 10:17 |
Men åhh vilken sötnos!
Hoppas ni får en fin vecka!
kramis
[ Svara på denna kommentar ]