Vi fick aldrig riktigt veta vad som hände eller varför. Det var mer ett tack och hej, händer det igen så får ni komma hit. Vi avvaktar så länge. Det här avvaktandet börjar både jag och Malin tröttna på. Jag är ingen läkare, långt ifrån, men jag kan ändå tycka att när så mycket saker händer i följd efter varandra så bör man kolla upp om de har något sammanhang. Att vänta och se vad som händer härnäst känns lite medeltid faktiskt. Speciellt med tanke på vilka maskiner, tekniker och forskningar som vi har idag. Men som sagt, jag är ingen läkare.
För att skingra tankarna lite passade vi på att tända upp grillen för första gången i år. Detta efter att jag fått jaga runt efter just rätt sorts gasflaska. Den lokala macken hade gasol, men inte i rätt förpackning. Efter mycket farande fick jag tag i rätt sort och grillen vårstädades i ett nafs. Malin var dock väldigt skeptisk till hela projektet och valde att lämna över detta till pojkarna. Just det, vi är inte ensamma den här helgen. Malins bror och tillika min svåger är i stan på besök och tillsammans svängde vi ihop en härlig middag som åts med god aptit.
Malins bandage har börjat bli lite väl slappt och detta fick lindas om under dagen. När vi insåg att det var ett jäkligt äckligt bandage ringde jag hem till mamma (som är undersköterska i grund och botten) och bad om råd. Det hela slutade med att vi lindade på samma suspekt luktande bandage igen och där får det sitta. Malin glömmer dock allt som oftast bort att hon har opererat handen och försöker lite då och då att öppna dörrar, luckor och vattenflaskor med den. Detta gör väldigt ont och Malin blir ledsen. Och jag tröstar. Sedan börjar vi om.
Det är ganska skönt att känna sig behövd ibland.
En dunderförkylning har tagit Malins kropp i besittning och hon är mer eller mindre helt utslagen. När man har levt ett helt liv med sjukdomar så är inte immunförsvaret det bästa. Jag blir nästan aldrig sjuk, förutom när jag skadar mig själv förstås, och det är nog den egenskap som jag helst av allt skulle vilja dela med mig av till Malin. Nu räcker det med att någon som är lite snorig kommer hit på besök så blir Malin smittad av det som ett brev på posten. Länge håller det i sig också och det finns inte så mycket annat att göra än att vänta ut det och ta till de gamla vanliga huskurerna.
Malin tackar så mycket för alla era kommentarer och jag antar att hon så snart det är möjligt kommer svara på dem. Tills dess får ni hålla till godo med mina försäkringar om hennes glädje. Denna glädje kommer delas med hennes bror och tillika min svåger under helgen då han kommer hit på besök. Jag tror att det kan vara nyttigt för henne att träffa någon annan än bara mig och Alexandra för en gångs skull. Att gå ut på byn är inte att tänka på så det är bara att tacka och ta emot när besöken väl kommer till oss istället.
Angående besöket på akuten vet vi fortfarande inte vad som orsakade det, inte heller om det kommer tillbaka igen. Läkaren som ”skrev ut oss” tyckte att det bästa var att vänta och se vad som hände innan de gick vidare med ytterligare undersökningar. Det är säkert det bästa också men det var inte svaret som jag ville höra. Någonstans tycker jag att de borde lägga in henne på en superobservation och göra alla tester som står till mänsklighetens förfogande för att en gång för alla ta reda på hur det ligger till egentligen. Vi kan väl vara rörande överens om att det här inte är normalt. Eller så kanske man istället kan avfärda problemen med att det nog är påhitt och inbillning och att man bara behöver starta om systemet. Eller hur var det nu egentligen?
Lite överraskad blev jag dock då det inte var Malin i andra änden utan Alexandra. Jag fann mig dock snabbt då jag insåg att det verkade vara skarpt läge, mycket riktigt var det så. Malin var precis i begrepp att lastas in i en ambulans och efter att ha förhört mig lite om läget tog jag ett hastigt beslut att lämna min arbetsplats.
Tydligen visste Malin inte var hon var, vem hon var, vem jag är, vem Mandus är eller vilket årtionde hon befann sig i. Ett krampanfall som resulterade i en avsvimmad Malin fick Alexandra att ringa 112 och de var inte sena att skicka ut en ambulans. Som nära anhörig vill man vara tillsammans med de sina och jag anlände något andfådd till Karlshamns akutmottagning vid 13-tiden.
Inne i det lilla rummet låg en darrig Malin och försöke le mot mig från en sjukhussäng. I rummet fanns det också ett par sköterskor, Malins mamma och så Alexandra. Detta brydde jag mig inte så mycket om utan sprang fram till sängen för att klappa om min lilla älskling. Malins mamma avlägsnade sig och jag lovade att höra av mig med nyheter och uppdateringar om läget. När jag lovade detta trodde jag inte att vi skulle behöva sitta där i sex långa sega timmar.
Lyckligtvis kan jag sova på kommando och när jag bläddrat igenom hela tidningstället slöt jag ögonen och sov sittandes i en stol bredvid Malin som försökte vila så gott det gick i hennes prassliga säng. Timmarna gick och inget hände. Vi väntade på resultat av blodproven, vi gick upp till röntgen och väntade på resultatet av detta. Vi kom tillbaka till rummet igen och väntade lite till. Efter mycket om och men blev klockan 18.00 och Malins föräldrar anslöt i det lilla rummet.
Efter en kort diskussion med nattjouren, som hade börjat jobba, kom vi fram till att det bästa för Malin var att åka hem igen. ”Om det händer igen kan ni ju alltid komma tillbaka igen” menade läkarna på. Detta har dom säkert rätt i men jag vill helst inte sitta där sex långa timmar igen. Jag tänker sova med ena ögat öppet inatt, man kan aldrig vara tillräckligt försiktig.
Operationen tog i runda slängar en timme och hennes besök på sjukhuset pågick från 08-12. Att hon var nervös behöver jag kanske inte berätta. Jag var på arbetet under tiden och när jag kom hem på eftermiddagen möttes jag av en mycket trött liten kämpe som satt ihopkrupen i soffan.
Malin har som vanligt väldigt svårt att ta hjälp av människor i sin närhet och den här gången är inget undantag. Nu när bedövningen har släppt och smärtan kommit igång inför läkningen har hon tvingats att be mig och hjälp med nästan allting. Katter ska släppas in och ut, pepsiflaskor ska öppnas och mat ska lagas och framförallt ätas upp. Under strikt uppsyn lagar jag mat och försöker vara en så bra make som möjligt.
Malin är en nyfiken rackare och allt som oftast kommer jag på henne med att sitta och tjuvtitta under bandaget. Långt där inne under bindorna ser man toppen på ärret som sträcker sig ungefär från mitten av handflatan och en bit ner över vristen. Hur många stygn det rör sig om vet varken jag eller Malin ännu.
Om ett par veckor ska handen förhoppningsvis fungera bättre än tidigare men som vanligt finns det inga garantier. Läkarna har flyttat runt och luftat efter bästa förmåga men det som en gång har dött och försvunnit kommer inte tillbaka. Så en tid framöver får ni stå ut med att läsa hennes tankar genom mig. Att ta bilder är än så länge ganska svårt men med hjälp av fjärrutlösare och stativ ska vi nog se till att det fungerar för henne.
Trött är hon dock. Jag antar att där det inte finns så mycket energi att börja med måste kroppen hushålla med det lilla som finns nu när den har ett stort sår i handen att ta itu med. Men hon är väldigt glad över alla era frågor och kommentarer – det kan bara ta ett litet tag innan hon kan svara på dem själv.
Det finns en ganska så stor risk att jag har glömt bort att berätta för er att jag ska opereras imorgon. Jag är fullt övertygad om att jag hade planer på att skriva om det men om jag sedan tog tag i det och faktiskt gjorde det är en helt annan femma som jag inte riktigt vågar stoppa i spargrisen.
Bättre sent än aldrig.
Imorgon ska jag opereras. En vacker kvinna som jag inte minns namnet på ska operera min högra hand samt handled för att lufta och se om hon kan få liv i det som inte vill längre. Tänk Karpaltunnelssyndrom, typ.
Jag är otroligt nervös och luktar rent ut sagt illa efter den första av dagens tre duschar som jag ska göra med något som luktar sprit och igelkott. Mitt hår skriker och står bokstavligen rakt ut och jag ser ut som ett troll.
Men vad tusan, solen skiner ju iallafall? Det tar vi en kopp kaffe på!
Imorgon ska jag gå upp så tidigt att tupparna inte ens hinner med .Jag ska lämna prover uppe på labb för att få träffa njurläkaren på eftermiddagen. För att han ska hinna få provsvaren så måste jag vara där innan de öppnar. Vilket betyder att jag står inför en sjujäkla utmaning. Den senaste veckan har jag inte somnat innan klockan sju och då ska jag nästan redan vara på språng.
Som ni vet har jag försökt att ringa vårdcentralen i flera dagar utan att lyckas så när jag träffade min ordinarie läkare idag gick hon och ringde direkt. De i sin tur insåg allvaret och lät mig komma redan dagen efter. Den där Bodil är en fantastisk människa, sanna mina ord.
Om det här någonsin ska gå vägen så måste jag i säng NU.
Det känns konstigt att skriva godnatt redan vid halv åtta men så måste det nog bli.
GOD NATT!
Jag har inte haft att göra med vårdcentralen på väldigt länge, men man måste ta sådana otroliga omvägar inom vården idag. Först ska jag träffa läkaren på vårdcentralen, påbörja behandling och sedan ska denne läkare ringa njurfolket så att de kan skriva in i min journal att det är aktivitet nu. När vårdcentralen ringt tillräckligt många gånger, då ringer njurfolket upp. SCORE.
Ni må tro att jag blev ställd när jag fick frågan via telefon om jag tillhöde team Bodekull eller team Kastellet. Vadå team fnissade jag till svar innan jag mindes att det bara var en automatisk röst i andra änden. Jag chansade hej vilt och tryckte en siffra för att då få höra en ny röst.
”Idag är det många som har ringt, du får ringa en annan dag” följt av ett snabbt klick.
Det hela kändes väldigt Bingolotto. Jag antar att vi försöker imorgon igen.
Om man ska börja någonstans så kan det var vara trevligt att börja i mitten, ja alltså i underlivet. För där fick jag i infektion, i urinvägarna. En människa som jag, som har haft problem med sina njurar i så fruktansvärt många år gäspar mest när man får en urinvägsinfektion. Jag får mellan tio och tolv stycken om året så det är inte direkt någon stor nyhet när det slår till. Men om man ligger på latisidan och inte behandlar i tid så smyger det lilla livet vidare upp mot njurarna för att göra så mycket skada som möjligt och det var det som var på väg att hända nu.
I tre dagar har jag kallsvettats, knaprat piller, sovit, svimmat, försökt äta och dricka i den mån jag har kunnat. Det har varit helvetet på jorden vill jag lova er.
Men jag börjar komma tillbaka nu, sakta men säkert.
“Kan du inte hålla om mig, du snarkar, nej håll inte där, vi vänder oss om, du snarkar, får jag ha min hand på ditt huvud, du andas inte, jag vänder mig om själv, nu snarkar du igen. Jag tror att jag ska titta lite på tv har du fjärrkontrollen? Vad gör du nu, aha laddar telefonen säger du, mhm, annars då? Ludwig hallå? Äh jag går upp och gör en mugg varm oboy istället.”
Jag visste att det skulle bli så här, det var därför min kropp och själ inte ville komma till ro inatt. Då skulle morgondagen komma hand i hand med smärtan och svårigheterna. Jag visste att jag varit för pigg de senaste dagarna, lite för lycklig för att monstret inom mig skulle tillåta det.
Man blir så otroligt bortskämd när det kommer till “små” detaljer som att andas, hålla upp huvudet eller ens le. Det är saker som bara ska fungera och när någon då rycker det ifrån dig så sitter man där, ser ner på golvet, kippar efter andan och ser allmänt förbannad ut en hel dag.
Nej, idag är idag och imorgon ska ni få se, jag ska se rakt upp mot stjärnorna, ta djupa stora andetag och jag ska flina så mycket att man skulle kunda vända en lastbil inuti min mun.
Imorgon.
Nu ska jag åka och göra någonting som jag aldrig trodde att jag skulle göra. Aldrig.