Archive for the ‘Sveda & Värk’ Category

Jag kunde inte för min värld komma i ro och somna igår kväll. Jag låg i sängen och funderade på viktiga saker blandat med idiotiska saker som tog en rundtur till meningslöst tänkande. Efter ett tag kände jag själv att jag var riktigt jobbig och att Ludwig inte vände sig om och skällde ut mig på plats är ett mindre mirakel.

“Kan du inte hålla om mig, du snarkar, nej håll inte där, vi vänder oss om, du snarkar, får jag ha min hand på ditt huvud, du andas inte, jag vänder mig om själv, nu snarkar du igen. Jag tror att jag ska titta lite på tv har du fjärrkontrollen? Vad gör du nu, aha laddar telefonen säger du, mhm, annars då? Ludwig hallå? Äh jag går upp och gör en mugg varm oboy istället.”

Jag visste att det skulle bli så här, det var därför min kropp och själ inte ville komma till ro inatt. Då skulle morgondagen komma hand i hand med smärtan och svårigheterna. Jag visste att jag varit för pigg de senaste dagarna, lite för lycklig för att monstret inom mig skulle tillåta det.

Man blir så otroligt bortskämd när det kommer till “små” detaljer som att andas, hålla upp huvudet eller ens le. Det är saker som bara ska fungera och när någon då rycker det ifrån dig så sitter man där, ser ner på golvet, kippar efter andan och ser allmänt förbannad ut en hel dag.

Nej, idag är idag och imorgon ska ni få se, jag ska se rakt upp mot stjärnorna, ta djupa stora andetag och jag ska flina så mycket att man skulle kunda vända en lastbil inuti min mun.

Imorgon.

Nu ska jag åka och göra någonting som jag aldrig trodde att jag skulle göra. Aldrig.

Jag har svårt att vänja mig vid de nya tabletterna. Humöret flyger runt som en jojo och jag sover så mycket att Ludwig börjar tro att jag har gått i ide. Jag har ätit tre bananer, två kakor, en måltidsersättning och en skål flingor sedan i söndags vilket inte direkt gör situationen så mycket bättre. Men varenda gång som vi har lagat mat och sätter oss till bords så slutar det med att jag inte får i mig en enda tugga och ställer ifrån mig tallriken. Jag är för yr för att styra besticken, för trött för att tugga och för illamående för att svälja.

Dagen har tillbringats i en liggande position i soffans ena hörn med en fjärrkontroll i min hand, en katt på min mage och en hund på min kudde. Program efter program har rullat förbi i tvrutan och då och då fick vi ta en paus för att vila ögonen. Under pauserna passade Ramona på att tugga på min näsa och flåsa i mitt öra vilket gjorde att jag drömde mardrömmar och vaknade upp kallsvettig och rädd.

Jag antar att biverkningarna lugnar ner sig om en dag eller två och då ska jag fira med någonting som börjar på v och slutar på gummi.

Mamma och jag satt inte länge i reumatologens väntrum innan en man kom in och kallade upp mitt namn.  Hans hår hade en härlig nyans av grått som matchade hans vita läkarrock och hans dialekt sjöng på en bred visa ifrån Kalmars djupa skogar.

Vi följde efter honom längs den långa korridoren med orangea väggar och mina skosulor gjorde roliga små ljud vid varje litet steg som jag tog. Jag försökte att anpassa mina steg så att fötterna precis skulle nudda golvet innan de var uppe igen men jag insåg ganska så snabbt att det var lönlöst. Jag hade nog med att få benen att röra sig framåt och hålla sig raka, att sväva var lite för mycket begärt på en måndag.

Han ledde in oss i ett litet rum och bad mig att sitta ner på den sedvanliga britsen som alltid finns i undersökningsrummen. Han slog sig ner på en pall och gnuggade sina händer mot varandra samtidigt som han sa mitt namn en gång till, kliade sig lite i nacken och frågade hur kan kunde hjälpa mig och jag svarade honom ärligt, att jag inte förstod vad jag gjorde där.

Jag berättade min sjukdomshistoria och han lyssnade intresserat samtidigt som han bläddrade i min journal som låg på skrivbordet framför honom. Då och då kliade han sig i skägget och nickade lite instämmande innan han avbröt mig med en fråga av något slag. När jag var klar så  bad han mig att ta av mig kläderna för undersökningen.

När jag började att lirka av mig tröjan så tänkte jag för mig själv att jag borde vara det närmaste man kommer en sjukhusstrippa vid det här laget. Så många gånger som jag har klätt av mig på kommando, framför så många olika manliga doktorer. Jag tyckte inte ens att det var jobbigt längre, en insikt som skrämde upp mig ganska så rejält.

Undersökningen som följde var den snabbaste jag har varit med om under alla mina år inom sjukvården. Fyra moment och fyra minuter senare så var han klar och kunde fastställa sin diagnos. En diagnos som visst redan fanns.

- Jag har ju läst igenom din journal och sett att du har en diagnos på ledgångsreumatism sedan 2001. Och efter den lilla undersökningen som jag gjort nu idag så ställer jag mig helt bakom den.

- Ursäkta? Vad sa du nu? Jag har ingen diagnos på någon reumatisk sjukdom.

- Jo, jag har läst det i din journal.

- Jag har aldrig fått den informationen.

- Då måste det ha ramlat mellan stolarna när du flyttades mellan barn och vuxen, för det var ju i den vevan. Eller så glömde din läkare bort att informera dig, jag vet inte. Men det är ifrån ledgångsreumatismen som din värk kommer och du äter ju redan värktabletter så jag ser inte något behov att ändra någonting.  Men jag vill boka en ny skiktröntgen så vi ser vad som är vad, det kommer hem en kallelse inom någon vecka.

Jag vill ändå poängtera att du har ju det neurologiska också så det är bra att du går till de grabbarna där nere, jag ser inte att dina övriga besvär skulle kunna komma ifrån en reumatisk sjukdom nämligen.

Något chockad tackade jag för mig och på något vis letade jag mig ut ur avdelningen och in i hissen. Det var först där som jag såg på mamma, tog ett djupt andetag och röt till för allt vad jag var värd. - DE GLÖMDE SÄGA DET?! Seriöst? I åtta år, de glömde?

Jag är inte den som klagar, jag håller hellre tyst än att skrika ut mitt missnöje över världen. Om det nu är så att jag känner att jag bara måste säga någonting så gör jag det ganska så subtilt.

Men jag har letat efter ett ord hela dagen. Ett enda ord som kan förklara mina senaste 24 timmar. Det är helt omöjligt, det finns inget ord som kan rulla ihop den delikata bakelsen av illamående, yrsel och trötthet. Jag läste på expressens hemsida att mellan 10 och 20% blir dåliga av biverkningarna efter vaccinationen men jag trodde faktiskt att jag skulle klara mig. Dock oklart varför, jag är alltid känslig för biverkningar. Ni minns väl Tramadolen och klådeperioden?

Min arm värker och jag känner mig som en bodybuildare. Jag inbillar mig att den är så hård att man inte kan känna skillnad på armen och en sten.

Men sen å andra sidan så inbillar jag mig att vingummi är nyttigt också. Speciellt de gröna.

Jag har inte varit här sedan skoldiskot i sjuan sa jag till mamma när jag drog dörren till mig och steg in i huset där vaccinationen skulle ta plats. Det var människor precis överallt men det verkade rulla på ganska så smärtfritt ändå. En kvinna kom fram till oss och gav mig en lapp att fylla i. En lapp med frågor som ”är du allergisk mot ägg” och jag fnissade för mig själv medan jag skrev mitt namn.

När vi kliver in i det stora rummet så ser jag i ögonvrån att reportern ifrån tidningen Sydöstran står bakom mig. Han hälsar vänligt på volontärerna och ser sig om medan jag och mamma går mot de tomma stolarna som står mitt i rummet. Jag sätter mig ner och en sköterska kommer fram till mig och ber om min lapp. Sköterskan går sedan bort till ett bord fullt av nålar och jag tänkte hon presenterade sig inte, det var märkligt, samtidigt som jag kände att paniken började smyga sig på.

Jag hör en röst som tilltalar mig, jag tycker mig känna igen den och försöker placera den samtidigt som jag tittar upp. Det var reportern, han presenterar sig och frågar sen om han fick ta en bild av mig när jag får min spruta och sedan intervjua mig lite kort. Jag nickade snabbt och han startar sin intervju med att fråga efter mitt namn. Jag presenterar mig och ser hur poletten sakta ramlar ner framför honom. Han mindes mig, fast det var nästan tio år sedan jag praoade på tidningen. Samtidigt så har sköterskan nu kommit tillbaka och står med nålen, fullt synlig framför mitt ansikte.

- JAG ÄR JÄTTERÄDD FÖR NÅLAR. Hulkar jag fram och sköterskan som var helt koncentrerad på hur hennes hår såg ut inför bilden bestämde sig för att nu sticker vi helt enkelt Malin. Rakt upp och ner.

Kameran började blixtra, bild efter bild, nålen var kvar i mig och jag försökte se så avslappnad och lättsam ut som jag bara kunde. Men något säger mig att bilden som kommer vara med i morgondagens tidning kommer se allt annat än lättsam och avslappnad ut. Jag kommer se livrädd ut och bildtexten kommer att lyda: Malin Sörmlind tycker inte att sprutan var så farlig!

I ärlighetens namn, nej sprutan var inte så farlig men efterspelet skojar man inte om. Har ni sett filmen Ace Ventura 2? Det finns en scen i den filmen där Jim Carrey springer runt i djungeln och får små bedövningspilar skjutna på sig. Efter ett tag springer han runt med helt avslappnade armar som dinglar fram och tillbaka. Precis så där har jag känt mig idag.

Jag har sovit, dreglat och vilat lite.

Sen gjorde jag det i en helt annan ordning för att omväxling förnöjer.

Det ser ut att bli en ganska stressig måndag för Fru Sörmlind.

Mamma kommer och hämtar mig strax innan nio, vi ska åka till Karlskronas Sjukhus för att träffa en reumatolog där klockan 10. Remissen har legat länge och även om det kanske inte är så aktuellt just nu så tänker jag åka dit. Det är väl alltid roligt med en utflykt och att träffa en helt ny människa. Jag ser det lite som en tävling, hur snabbt kan jag återberätta hela min sjukdomshistoria den här gången? Mitt personliga rekord är 24 minuter utan paus för frågor.

Saken är den.

Min syster har sedan barnsben haft reumatism och innan Doktor Bodil kom in i tankegången med neurologiska sjukdomar så är det hos reumatologerna som jag har varit bosatt de senaste tio åren. Det är hos dom som jag har gjort alla olika röntgen sju gånger om jag inte minns fel. Alla undersökningarna som ilade genom min kropp och de är dom som har givit mig piller efter piller i olika färger.

Nu vill de träffas igen! Och ja, varför inte. Jag har väl fortfarande reumatisk aktivitet i min kropp. Det har jag ju haft i tio år. Jag hade bara aldrig tillräckligt mycket för att få en diagnos. Det var någon ynka halv procent under, så vi väntade ett år och gjorde samma röntgen igen. Det blir roligare efter fjärde gången, det lovar jag.

När vi är färdiga i Karlskrona så åker vi direkt tillbaka till Karlshamn för att vaccinera oss, jag har tänkt mycket på det under helgen och bestämt mig för att jag tar med mig en liten nalle som jag fick av min fina vän Mira. Då borde jag inte bli så rädd.

Jag räknar med att när jag kommer hem efter hela det här kalaset är jag så trött att jag nynnar Boktipset i två olika stämmor.

Vad har ni planerat inför måndagen?

Redan nu får jag väl lov att varna känsliga läsare, för det här är inte vackert. Det är inte rosa och gulligt, det är numera mitt liv och jag vill att det ska finnas skrivet här.

Som ni alla vet så har jag haft problem en längre tid med att svälja. Det går inte längre på automatik utan jag måste koncentrera mig och ta i ifrån mina tår för att lyckas. Som en underbart följd av detta så kan jag inte längre borsta mina tänder utan att kasta upp.

Ja, kasta upp är ett trevligare ord för att kräka så rumpan kniper.

Jag vet inte om det är tandborsten som sätter igång reflexen eller vad som händer med mitt saliv men så fort jag känner mig färdig så har salivet inuti munnen tagit över, fått en helt annan konsistens och det går av bara farten när jag försöker spotta ut allt. Jag gråter och skäms när jag städar efter mig och försöker fundera ut hur jag kan göra det annorlunda nästa gång, så att jag inte behöver kasta upp igen.

Jag tror att jag ska prata med min tandläkare och se vad hon har för råd och erfarenhet. Eller om jag bara ska sluta använda tandborste och tandkräm för att istället ta en näve löv och gnugga runt i munnen. Det funkade väl på stenåldern?

Fast då blir jag nog bara en tandlös kärring med hemsk andedräkt.

Moment 22 mina damer och herrar, moment 22.

Tredje gången gillt tänkte jag när jag rullade in rummet med de röda gardinerna. Vi hann och småprata lite med sköterskorna innan dörren öppnades igen och en man med otrolig pondus steg in i rummet. Han låste blicken på mig och gick fram och tog min hand. I en enda mening förmedlade han både sitt namn och att jag skulle ta av mig byxorna omedelbart och jag nickade lite imponerat mot honom. Min första impuls var att ge honom tummen upp också men jag hade inte riktigt greppat hans personlighet ännu så jag hejdade mig. Ludwig hjälpte mig av med byxorna och fick upp mig på sängen som stod i mitten av rummet.

- Jag är otroligt rädd för nålar och jag har hört rykten om att det ska finnas sådana i det här rummet, som också ska in i min kropp. Jag kräver att få se dessa omedelbums, snälla? Och du får aldrig säga att du ska sticka mig. För då blir jag rädd och blir jag rädd, då sticker jag.

Han hajade till och såg på mig med ett leende. Han tog fram ett svärd som i min värld var trettiofem centimeter men Ludwig hävdar bestämt att det är en sanning med modifikation, att nålen var på sin höjd fem centimeter. Tomat som tomat säger jag, det var en nål och det är inte okej.

- Vart kommer stötarna ifrån?

- Det är inga stötar, det som kommer till att hända är att jag sticker in den här nålen. Och i nålen sitter en mikrofon. Sen kommer vi till att kunna lyssna på hur dina muskler arbetar.

Samtidigt som han informerade hur undersökningen skulle gå till så sandpapprade han på mitt smalben. Jag låg och tittade upp i taket och bara väntade på den där lilla känslan av obehag som skulle komma smygande vilken sekund som helst nu. Jag påpekade för Ludwig som satt på andra sidan rummet att det var hemskt roligt att han ville närvara. Han förstod min pik och kom till min undsättning, höll min hand och smekte mitt hår.

- Så där, då var nålen inne. Det var väl inte så farligt Malin? Nu ska vi se, kan du trycka upp med foten nu när jag trycker ner den med min hand, kämpa emot bara.

Jag tog i för kung och fosterland och runt i rummet strömmade ett knastrande ljud. Det lät ungefär som att tusen hårstrån började att brinna på en och samma gång och jag hörde att specialisten peppade mig att kämpa på ännu lite till. Jag var helt röd i ansiktet när han klappade mig på benet och snabbt drog ur nålen.

Nålen hade den stora äran att hamna på flera olika ställen och jag var riktigt imponerad över hans nålteknik. Jag frågade honom om han var duktig på att brodera men jag fick aldrig något riktigt svar på det.När vi var färdiga med benen och armarna så pausade han upp lite och frågade mig om jag blivit bedövad hos tandläkaren någon gång. Jag kände mig ganska så bekväm nu så jag log och svarade ja. Han undrade hur det hade gått då och jag hör mig själv säga att det hade gått bra, det var ju bara att bita ihop.

Han håller upp nålen mot mig igen och ler försiktigt och jag bara gapar. Mina ögon blir stora som tefat och jag hasar mig snabbt upp ifrån mitt liggande läge.

-  Du KAN inte mena allvar. Vart menar du att du ska sticka den där saken nu?

Han satte sitt finger under hakan på mig, mellan struphuvudet och hakspetsen, där kalkonerna har sitt häng. Jag tog ett djupt andetag, la mig ner och blundade hårt. Jag kände hur han snabbt tryckte in nålen ganska så långt och jag fick nästan panik, kallsvetten kom som ett brev på posten. Han bad mig att sträcka ut tungan så mycket som jag kunde och jag försökte ignorera att jag hade ett svärd i halsen.

Jag hade ett svärd i halsen och han bad mig räcka ut tungan åt honom. Två saker som min mamma har sagt till mig att jag inte får utöva, skulle jag nu göra under en enda minut. Snacka om att busa till det ordentligt!

Vi avslutade undersökningen och specialisten förklarade att han under eftermiddagen skulle sätta sig ner tillsammans med min neurolog och gå igenom alla provresultaten, undersökningarna och min bok till journal. Sedan skulle vi träffas alla tre. Eller ja, fyra med Ludwig.

För att läsa Ludwigs version, tryck  [HÄR]

När jag vaknade i morse så var jag nästan säker på att jag skulle hitta Thilda liggandes i en av stolarna på altanen. Jag tog mig fram till fönstret och det var med en sorgsen blick som jag insåg att hon inte låg där och väntade på att vi skulle vakna. Jag suckade och såg ner på Gunvald som mötte min blick och förstod.

Jag plockade i ordning det sista inför mötet som skulle ske klockan tio. Jag kände mig redo för precis vad som helst för jag visste inte vad jag kunde vänta mig. Hur skulle de gå till och vad skulle sägas.

Jag är medveten om att Ludwig skrivit i sin blogg att det var den barska mannen ifrån kommunen som skulle komma idag, men det var inte korrekt. Han hade missuppfattat och gått och laddat upp sig full av ilska när jag berättade för honom att mötet idag skulle handla om den personliga assistenten, inte bostadsanpassningen.

När Mona och Robin kom så hade de med sig en present till mig. Den var inslagen i rosa presentpapper och jag lirkade försiktigt bort tejpen ifrån ändarna. Doften kom som ett slag rakt in i näsan. Jag såg på Mona och log.

- Är det illa om jag vet vad det är redan nu, utan att jag ens har öppnat paketet?

Mona såg förvånat på mig. Nästan lite chockat.

- Hur kan du veta det?

- De gröna vingummisarna luktar mest.

Två gigantiska påsar med vingummi låg i mitt knä och jag hörde änglakörer, det var en fantastisk syn!

Mötet gick förvånansvärt bra. Mannen ifrån kommunen var rolig och hade glimten i ögat. Kvinnan ifrån försäkringskassan var saklig och empatisk. Så pass empatisk att hon direkt på måndag morgon skulle leta upp den stackaren som inte betalt ut mina pengar och dra personen i örat. Det kallar jag minsann medmänsklighet!

Nu inväntar vi deras beslut innan vi går vidare med ärendet.