You snooze you loose Ludwig. Lampan fick all min kärlek ikväll. Där fick du för att du gick och la dig så tidigt!
Har du växel på en femtiolapp fnissade Ludwig när han studsade runt på sin portvinstå. Jag förklarade lugnt för honom att det faktiskt står 24 år och inte kronor. Att det inte var helt lätt att skriva med den där lilla verktyget som jag köpte men Ludwig lyssnade inte på mig. Han fortsatte att fnissa så jag såg ingen annan lösning än att nypa honom hårt i bröstvårtan.
Ibland har man helt enkelt inget val.
Ja, nu har det då blivit den tiden på året som jag harklande förklarar att jag slutade räkna vid tjugo. Men idag, söndagen den fjärde april mina damer och herrar så fyller Fru Sörmlind, alltså jag, 24 år. Nu är jag nått åldern som är så populär att den faktiskt har en egen tv-serie.
Hej! Jag heter Malin Sörmlind och jag är 24 år.
Nej, inte ens jag köper det.
Ludwig har återigen lyckats bryta foten. Fast för att göra det hela lite mer spännande och till en ny erfarenhet så har han brutit den på ett nytt ställe!
Han är ledsen, piper och är helt bedårande. Moderskänslorna inom mig väcks till liv och jag kan inte låta bli att dalta med honom som en liten bebis. Det är som att ha en liten docka! En docka som klagar väldigt mycket men efter ett tag så kan man liksom stänga av det och då kan man pyssla så mycket man bara orkar och lite till!
Det känns helt ofattbart att för en gångs skull är det jag som får ta hand om honom istället för tvärtom. ♥
Idag har det äntligen hänt och jag är fortfarande lite i chocktillstånd. Livets stora skattjakt är över mina damer och herrar. För idag var dagen som jag hittade min doft. Ni vet den där doften som man bara snabbt snappar upp när man går förbi någon som bär den. Man ojar till och vänder sig om och din instinkt skriker inombords att du bara ska skita i allt sans och vett, springa tillbaka och ruska tag om människan för att fråga vad i hela fridens namn det är som luktar så där fruktansvärt gott!
Den där doften som man känner i hela magtrakten att det här är rätt. Det här är jag baskemig. Nu går jag runt och luktar som en hel hög med ren tvätt och det är jättemysigt.
Imorgon ska jag gå runt och tvinga min omgivning, vän eller fiende, att sniffa på min handled.
Första dagen är nu avklarad och jag kan inte ens beskriva hur det var, vad som hände eller vad jag gjorde när jag var på plats. Allt gick så otroligt sakta och jag mindes ingenting! Inga telefonnummer, inte vilken skrivare som skrev ut vad eller mina kortkommandon i datorn.
När telefonen ringde och jag skulle koppla samtalet vidare till min mor så skrek jag högt “– MAMMA, det är till dig!” över hela lokalen. Nej skit också tänkte jag snabbt, Bitte, inte mamma, Bitte, inte mamma. Hon är inte mamma nu. SKÄRPNING MALIN.
Efter två timmar var mitt huvud som den segaste kolan i världen och jag bara satt som en tom fågelholk. Det var dags att åka hem helt enkelt.
Jag kan inte låta bli det, men jag längtar minsann tills fredag. Åh, inatt sover jag gott och jag kommer drömma om mitt skrivbord, mina pennor och min stol. Min underbara stol.
Ni förstår, jag tvingade den nålrädda Malin att blunda i över en timme. Medan hon blundade så, håll i er, tatuerade Malin Sörmlind sig. Något som hon har velat göra väldigt länge, men aldrig riktigt vågat av helt självklara och förstådda skäl. Om jag får säga det själv så var jag lite smart för jag valde att placera min tatuering på höger underarm och kände i princip ingenting mer än att det vibrerade lite grann och att någon klämde och drog. Om inte det är att göra det bästa av en annars ganska så kass situation så vet jag inte vad som är det.
Jag var inte ensam, ni minns väl min och Ludwigs slogan – “För dit du går, går också jag”?
[TRYCK HÄR FÖR ATT GÅ TILL LUDWIGS BLOGG OCH SE HUR DET GICK FÖR HONOM]
Ni förstår, dagen innan självaste julafton fick jag det här brevet ifrån dem: 
Försäkringskassan, Kommunen tillsammans med en arbetsterapeut har med egna ögon sett mina problem att få vardagen till att fungera och har genom detta tagit ett beslut att bevilja mig assistansersättning 63 timmar i veckan.
Ludwig och jag svävar på moln av lycka och kan äntligen dra en suck av ren lättnad.
Jag är fullt medveten om att det nu sitter en ilsken liten kakelplatta någonstans i Stockholmstrakten och reser ragg, tuggar fragda och funderar ut sätt att förstöra det här på, vilket h*n svor dyrt och heligt att h*n skulle göra om min assistans blev beviljad, men då får det väl vara så för ni, de vackra själar som följer min kamp vill veta vad som händer i mitt liv och jag vill berätta det för er.
Tack till Mona & Robin på “Vägen till bättre liv”, ni änglar som hjälpt oss genom hela denna process. Vi är er evigt tacksamma!
