Archive for the ‘Kärlek & Lycka’ Category

Jag brukar inte skriva sådana här inlägg, men jag är så glad att jag måste skrika ut det här till hela världen och det är på en gång omedelbums!

Idag har det äntligen hänt och jag är fortfarande lite i chocktillstånd. Livets stora skattjakt är över mina damer och herrar. För idag var dagen som jag hittade min doft. Ni vet den där doften som man bara snabbt snappar upp när man går förbi någon som bär den. Man ojar till och vänder sig om och din instinkt skriker inombords att du bara ska skita i allt sans och vett, springa tillbaka och ruska tag om människan för att fråga vad i hela fridens namn det är som luktar så där fruktansvärt gott!

Den där doften som man känner i hela magtrakten att det här är rätt. Det här är jag baskemig. Nu går jag runt och luktar som en hel hög med ren tvätt och det är jättemysigt.

Imorgon ska jag gå runt och tvinga min omgivning, vän eller fiende, att sniffa på min handled.

Idag påbörjades min arbetsprövning, det betyder att jag från och med nu och under hela februari månad ska arbeta två timmar varannan dag för att se om det överhuvudtaget är möjligt att komma tillbaka till arbetslivet och vilka förutsättningar som finns.

Första dagen är nu avklarad och jag kan inte ens beskriva hur det var, vad som hände eller vad jag gjorde när jag var på plats. Allt gick så otroligt sakta och jag mindes ingenting! Inga telefonnummer, inte vilken skrivare som skrev ut vad eller mina kortkommandon i datorn.

När telefonen ringde och jag skulle koppla samtalet vidare till min mor så skrek jag högt “– MAMMA, det är till dig!” över hela lokalen. Nej skit också tänkte jag snabbt, Bitte, inte mamma, Bitte, inte mamma. Hon är inte mamma nu. SKÄRPNING MALIN.

Efter två timmar var mitt huvud som den segaste kolan i världen och jag bara satt som en tom fågelholk. Det var dags att åka hem helt enkelt.

Jag kan inte låta bli det, men jag längtar minsann tills fredag. Åh, inatt sover jag gott och jag kommer drömma om mitt skrivbord, mina pennor och min stol. Min underbara stol.

Jag har hållit er på halster hela långa dagen och samtdigt som det var ganska så brutalt av mig, så kunde jag inte riktigt skriva vad som skulle ske. Man måste lämna ett visst svängrum för alla eventuella avhopp och panikattacker i sådana här pressade situationer. Framförallt om man har ett sådant förflutet som jag har med nålar. Ja, nålar var i allra högsta grad inblandade i dagens aktivitet och jag har under de senaste dagarna försökt ljuga ihop minst fem olika anledningar till varför jag helt enkelt inte skulle kunna genomföra projektet. Men tyvärr så såg både Ludwig och Alexandra igenom mina tappra försök och viftade hastigt bort dem med ett litet flin och en klapp på axeln.

Ni förstår, jag tvingade den nålrädda Malin att blunda i över en timme. Medan hon blundade så, håll i er, tatuerade Malin Sörmlind sig. Något som hon har velat göra väldigt länge, men aldrig riktigt vågat av helt självklara och förstådda skäl. Om jag får säga det själv så var jag lite smart för jag valde att placera min tatuering på höger underarm och kände i princip ingenting mer än att det vibrerade lite grann och att någon klämde och drog. Om inte det är att göra det bästa av en annars ganska så kass situation så vet jag inte vad som är det.

Jag var inte ensam, ni minns väl min och Ludwigs slogan – “För dit du går, går också jag”?

[TRYCK HÄR FÖR ATT GÅ TILL LUDWIGS BLOGG OCH SE HUR DET GICK FÖR HONOM]

Jag har skrivit ganska så många elaka saker om Försäkringskassan i den här bloggen. De har inte rikigt varit mina favoritpersoner under 2009 om man säger så. Men nu måste jag nog förlåta dem en liten stund för vi fick årets bästa julklapp av just Försäkringskassan.

Ni förstår, dagen innan självaste julafton fick jag det här brevet ifrån dem:

Försäkringskassan, Kommunen tillsammans med en arbetsterapeut har med egna ögon sett mina problem att få vardagen till att fungera och har genom detta tagit ett beslut att bevilja mig assistansersättning 63 timmar i veckan.

Ludwig och jag svävar på moln av lycka och kan äntligen dra en suck av ren lättnad.

Jag är fullt medveten om att det nu sitter en ilsken liten kakelplatta någonstans i Stockholmstrakten och reser ragg, tuggar fragda och funderar ut sätt att förstöra det här på, vilket h*n svor dyrt och heligt att h*n skulle göra om min assistans blev beviljad, men då får det väl vara så för ni, de vackra själar som följer min kamp vill veta vad som händer i mitt liv och jag vill berätta det för er.

Tack till Mona & Robin på “Vägen till bättre liv”, ni änglar som hjälpt oss genom hela denna process. Vi är er evigt tacksamma!

Jag är precis hemkommen ifrån dagens och nattens firmafest. Det har varit en otroligt lång men härlig dag och så fort jag har fått någon timmes sömn så kommer en utförlig rapportering!

Jag tycker om dokumentärer och olika faktaprogram. Jag anser att om jag ska sitta och stirra rakt på en stor skärm så gör det absolut ingenting om jag skulle råka lära mig någonting under timmarnas gång.

Just idag sitter vi och ser på en dokumentär om Mayaindianernas profetia. Enligt deras kalender så finns det inget datum efter 21 December 2012. Det är alltså domedagen, the big one, sista sidan i boken om jorden är den 21 december 2012. På grund av ren och skär okunskap så är jag väldigt neutral i hela ämnet men började ändå lite okontrollerat att skruva på mig när den stiliga mannen på bilden framför mig förklarade att Mayaindianerna också förutspått både Andra Världskriget och Tsunamin 2006.

De visade en hemsk liten sekvens om hur hela förintelsen skulle kunna gå tillväga , om en galaktiska linje som bara inträffar var 26000:e år och en stor plan där de hade perfekt utsikt och kunde se hur vintergatan år efter år kom närmare. Jag ser på Ludwig med ögon stora som tallrikar. Jag försöker föreställa mig min man som en actionhjälte som man ser i filmerna. Ni vet, de där charmiga, lite otippade men ändå självklara killarna som räddar sina nära och kära och hela världens befolkning som en härlig liten bonus. De där männen som från början är värdelösa pappor och makar men som när katastrofen slår till gör inbrott på en lagerlokal, slår ner en vakt, stjäl ett flygplan och bara på ren magi kan manövera en Boeing 797 samtidigt som de äter en smörgås som de har förberett hemma.

Jag var lite nyfiken på hur Ludwig hade hanterat en sådan situation, om han hade överraskat totalt och slängt upp mig på axeln för att sedan springa mot någon form av säkerhet eller om det hade varit ganska så kört direkt så att säga. Jag smekte honom över håret och frågade lite försiktigt vad han hade gjort. Han funderar en stund och sen säger han att han nog hade försökt att hjälpa så många människor som möjligt. En liten stolt fjäril började flyga runt i min mage. Min man, han ville minsann hjälpa människor, rädda dem och hjälpa mänskligheten att överleva om katastrofen slog till! Det var både lite otippat och spännande på samma gång så jag frågade snabbt hur han menade.

Han kliar sig lite i huvudet innan han svarar; – Jag hade nog serverat kaffe.

När Ludwig kommit hem och tagit en lång varm dusch så åkte vi in till Karlshamn och gick på bio bara vi två. Och när jag skriver bara vi två så överdriver jag inte, det var högst tio personer till inne i den lilla biosalongen med orangea säten.

Jag har inte varit på bio sedan de visade Hälsoresan och det var med stor glädje och lite förvåning som jag fann att de numera hade popcorn på Karlshamns lokala biograf. Ludwig åt upp hela påsen med bilar innan den första halvtimmen av filmen och vägrade nästan att dela med sig. Jag fick höra att jag hade popcornandeträkt och att det faktiskt var ”vedervärdigt” men sen å andra sidan så vet vi ju hur Ludwig känner inför popcorn och dess blotta närvaro så jag tog inte direkt illa vid mig. Det är kärlek – på Ludwigs lilla vis.

Filmen som vi såg var Bröllopsfotografen och även om det var ganska så många svenska stora namn med i rollistan så vred jag mig efter en timme. Mitt ben ville inte sluta att skaka och den sista kvarten ville jag ställa mig upp och skrika elakheter åt världen eller be dem pausa lite i filmen så att jag kunde sträcka på mig.  Det är ju det som är den stora fördelen med att se på film hemma. Jag ska se om inte Ludwig vill ta på sig en sån där snygg kostym som de alltid har på biograferna i USA nästa gång det vankas filmkväll här hemma.

Jag är lite tveksam, men va tusan, han har överraskat tidigare!

Vädret är så tråkigt att jag får en smärre livskris bara jag ser ut genom fönstret. Jag skickade ett sms till Ludwig för en timme sedan och frågade vad vi ska hitta på ikväll. Drömsvaret ifrån honom hade varit något i stil med – Jag vet inte, vi kan väl gå på bio? Men jag tror att det kommer vara något mer i stil med – Jag vet inte, jag är trött.

Ni förstår, min man är inte så kul längre nu när jobbet suger all must och människa ur honom. Han kommer hem och somnar på soffan strax efter åtta. Dricker en kopp kaffe och håller sig vaken till halv elva på sin höjd. Sen blir det en ny dag och mönstret upprepar sig. Helgen kommer och man skulle kunna tro att han vaknar till liv då och vill hitta på någonting, men nej. Då måste han vila inför veckan som kommer och vi måste städa eller fixa med huset.

DET ÄR SÅ TRÅKIGT – ALLT ÄR SÅ FRUKTANSVÄRT TRÅKIGT

Jag inser att jag borde vara förstående, jag borde hjälpa honom med vad jag kan och att det bara är en period. Men jag har fått nog. Jag förgås här, sakta men säkert och jag vill att vi ska njuta av vår lediga tid tillsammans och den kan faktiskt avnjutas någon annanstans än i vårt hem och framför tv´n.

Ludwig Sörmlind – Ta mig på ett äventyr annars tvättar jag inte dina kalsonger!

(Det är en otrolig PMS varning på det här inlägget, jag inser detta, men det får liksom vara så..)