Det här lilla ljuset, bredvid den lilla blomman på den lilla stubben gör så att jag får otroligt ont i min mage. För det är så otroligt genomtänkt och ser så hemtrevligt ut att man vill bara gå in med en kaka och slå sig ner framför deras tv. Om inte det så ger man ifrån sig ett läte av total avund när man åker förbi deras hus.

Jag har ingen liten stubbe och jag har ingen träd som jag kan såga ner så jag har tänkt ett steg längre.

Jag har köpt en kvast. Men det är inte en vanlig kvast, för det är en liten kvast. En kvast som är så liten att den inte skulle kunna borsta bort ett sandkorn om den så skulle dö på kuppen. Nu har jag ställt den lilla kvasten bredvid min lilla vita ljuslykta (för jag har självklart köpt en sådan också) på min stora farliga trapp. Det enda som fattas nu är mörkret så det lilla värmeljuset skiner fint.

Bara inte grannen köper ett litet troll också. För då hoppar jag av.

Det finns inte en enda pinal kvar. Inte en enda liten skrothög kvar som man kan sortera när tiden finns. Inget litet rum som är fyllt till bredden med skrot som man inte har saknat och faktiskt inte behöver. Ingen liten låda som inte går att öppna, inget skåp som inte är överskådligt.

Sommarjackorna är nerburna i källaren, halsdukarna och vantarna är har funnit sin plats i lådan i hallen. Nycklarna är sorterade, böckerna står i bokstavsordning. Väskorna är tömda och upphängda. Medicinskåpet har rensats ifrån tomma kartor och Mandus vinterjacka är tvättad. Alla papper är sorterade in i sina respektive pärmar och jag har hittat femton pennor.

NU DÅ?

Med två blå IKEA kassar och en stor svart sopsäck så gick vi igenom bokhyllorna och skred till verket. Ett antal timmar senare så stod allting klart och jag kände mig nöjd över resultatet.

Eftersom att Ludwig jobbar för fullt med att ordna saker med nätverket som jag inte förstår så kan jag inte visa er en före bild precis just nu. Så vi går rakt på det färdiga resultatet.

När första natten kom så var jag nervös. Det var ju som att sova i ett helt nytt hus. Nya ljud som man inte hör på ovanvåningen och Gunvald skrämde slag på mig varenda gång han drack. Mandus och Ludwig snarkade i kanon och där låg jag och såg rakt upp i taket och räknade andetagen. När jag tillsist somnade så kändes det som att det bara gått någon minut innan Ludwig smekte mig på kinden och sa god morgon.

Nu ska vi bege oss för att handla och senare så kommer jag tillbaka med en bild på en egenodlad tomat, ett bättre humör och ett glas saft!

Nu blev det inte riktigt så, saker och ting kom i vägen i hans schema men mamma och pappa körde inom honom efter helgens vistelse i Åmål för att ta en fika och då tog de med sig allting hem till mig!

Så nu mina damer och herrar, hänger äntligen mitt hederspris på sin plats!

  Mandus ville absolut vara med på bild.