Archive for the ‘Funderingar & Tankar’ Category

I was aiming for the sky, ended up flat on the ground
But once again the sun is rising, I better keep on walking
Keep on walking

Äh, jag kan inte hjälpa det. Den har liksom fastnat där inne i hårddisken. Hur sorgligt det än är.

Nu blir det melodifestivalsmys för familjen Sörmlind – Lönnquist – Nilsson.

God kväll på er!

Igår skulle vi ta nya personalfoton till företagets hemsida. Jag var spänd och lite nervös inför att dirigera runt mina arbetskamrater men framförallt min far. Han har aldrig sett mig i den situationen tidigare och vet inte vad jag kan när det gäller fotografering så jag kände mig som när jag var fyra år och stolt skulle visa pappa att jag minsann hade lärt mig cykla utan stödben på dagis.

Det är lätt att glömma bort vilken sida av kameran man ska stå på för jag hade inte ens kammat håret på morgonen. Men på ett sätt är det bra att bilden som hamnar på hemsidan visar mig med okammat hår och bara lite mascara för det är ju oftast så jag ser ut på arbetet.

Tänk vilken besvikelse kunden skulle känna om den kom in och möttes av “fleecetrollet-Malin” istället för “party-Malin” som han precis sett på hemsidan. Nej jag tror på konceptet var som du är!

Vad tycker ni?

Jag vet inte riktigt vart de senaste dagarna har tagit vägen. Någon har tryckt på knappen så att karusellen som vi kallar för livet har ökat hastighet. På något vis tycker jag att det är så otroligt roligt att vara delaktig igen så jag hinner inte tacka för mig och hoppa av i tid. Istället åker jag med varv efter varv innan jag tillslut ramlar av trött och åksjuk men nöjd.

Det är svårt att erkänna att man inte är samma människa längre som för ett år sedan. Att man inte har samma mängd av energi. Man viftar bort signalerna att man borde ta en paus och tuggar vidare fast man vet att återhämtningstiden blir dubbelt så lång. Men herregud, man lever bara en gång och vad är livet till för om att inte levas?

Jag får bara komma ihåg att alltid ha kaffe med mig.

Du lilla vädergud, det räcker nu. Vi har förstått poängen, du kan greja snö i rikliga mängder. Men lyssna på det här förslaget istället, du kanske blir sugen. Man vet aldrig!

Vad sägs som att du och jag går ut barfota i min trädgård och plockar en näve jordgubbar. Lägger oss raklånga längs den väldoftande gräsmattan och lyssnar på det sövande ljudet från Konsums kompressor. Det låter väl som nåt va?

Du och jag fru väder, kom igen nu. Jag vet att du vill, innerst inne.

(Jag tror att det är en fru, för en man skulle aldrig orka med att jävlas så här länge.)

Nej, jag fick inte skriva någon autograf på coop heller. Ändå gick jag där inne och visade min tillgänglighet i över en halvtimme. Jag passade på att köpa en tidning till och la den raklång över hela disken samtidigt som jag räknade och la upp femtio enkronor och femtio öre, men inte en reaktion.

Varför ska man vara så typiskt svensk? Jag kunde ju ha sagt något i stil med, nämen ojsan, där var ju jag, titta och pekat lite fint samtidigt som jag avfyrade ett charmigt leende som hon inte kunde motstå men nej, inte det nej. Istället stod jag där som ett fån och räknade till tjugotvå fyra-fem gånger bara för att jag inte kunde koncentrera mig.

Nåja, kanske nästa gång!

Till min stora besvikelse så fick jag inte skriva en enda autograf varken på Konsum eller ICA i Mörrum. När vi kom fram till tidningsstället så fanns det bara en enda tidning kvar och jag frågade Alexandra om hon trodde att det verkligen var rätt tidning. Hon höll upp den mot mig och sa ja, jag tror det hörru. Över hela framsidan var en bild på mitt ansikte och jag gapade. Trettio centimeter med mitt absolut favoritmotiv, mig själv.

Jag måste erkänna att jag blev lite till mig.

Jag la tidningen väldigt strategiskt på bandet när vi kom till kassan. Jag hade bara en vara men la den ändå längst ner så kassörskan skulle behöva trycka på knappen för rullbandet. Hon log, tryckte och mitt ansikte åkte säkert en halvmeter innan det väl var framme vid henne. Här hade jag självklart velat att hon skulle haja till och skrika – Men det är ju du! så att hela affären skulle reagera och sedan febrilt leta upp en fungerande penna så hon kunde ta min autograf. Det hela skulle utspela sig som en musikal och alla skulle brista ut i skönsång. Men hon bara vek ihop tidningen, som jag givetvis vecklat ut över hela reportaget innan jag la ner den på bandet, fint igen och berättade hur mycket det kostade. För att hon skulle få några sekunder extra på sig att haja till så betalade jag med kort. Men nej, ingen reaktion att orda om.

När vi kom ut på parkeringen höll jag upp tidningen och låtsades läsa den i säkert flera minuter. Jag höll den i precis lagom höjd för att man skulle se framsidan och sedan mitt ansikte. Men nej, inget napp där heller. Och då är ändå Mörrum känt för sitt fiske.

Jag ska prova på Coop när jag åker hem ifrån jobbet. Fungerar det inte där så tvingar jag nog Alexandra att gå fram till mig och låtsas att hon inte känner igen mig för att be om min autograf. Eller Ludwig, men det kan nog vara lite genomskinligt.

Nu ska jag ta upp ett ämne som jag faktiskt aldrig brukar vidröra här i bloggen men nu är jag så pass konfunderad att jag måste få ventilera det.

Ni som har följt mig i några år och alltså även på min tidigare blogg moolin.se minns säkert att jag har skrivit om alla konstiga saker som händer här i vårt hus. Katter som blir inlåsta i en garderob som måste öppnas och stängas med en nyckel, fotsteg som springer upp och ner för trappan och dörrar som tycks öppna sig själva på ovanvåningen.

Åskar har precis förstått att han kan skälla – ordentligt och gör självklart detta en hel del nu. Det behöver inte vara någon speciell anledning för att han ska ge ifrån sig sina ljud. Det kan vara allt ifrån att han inte orkar tugga på det där benet just nu till att han måste klia sig bakom örat.

Jag och Alexandra sitter i soffan en kväll och dricker kaffe samtidigt som Mandus och Åskar befinner sig i rummet bredvid, vårt sovrum. Åskar börjar skälla och jag ser på Alexandra och menar på att han ska inte få någon uppmärksamhet, han får inte lära sig att någon kommer om han skäller. Hon nickar och vi fortsätter lugnt att prata medan Åskar skäller vidare. Vi tar en klunk kaffe samtidigt och då hör vi båda två någon ryta till där inne ifrån – TYST.

Åskar blir knäpptyst och jag stirrar på Alexandra som samtidigt stirrar på mig. Sa du någonting frågade jag henne snabbt. Nej, gjorde du säger hon fort. Jag skakade sakta på huvudet och vi tog en klunk kaffe till för att få grepp om vad som precis hade hänt. Men du hörde någonting, frågade jag försiktigt Eller hörde jag i syne? Hon ser på mig med stora ögon och nickade, jag hörde, någon röt på honom att vara tyst sa hon och jag nickade fort.

Det är bara en av många händelser som har skett den senaste veckan. Ludwig och jag börjar väl bli vana nu efter att ha bott här i två år. Men frågan är om människor snart inte vågar komma hit mer. Jag hade nog inte vågat det.

Jag känner mig på gång här igen nu med bloggandet och skrivandet. Känner ni det?

Bilder flyger in både från höger och vänster och jag skriver titt som tätt. Mer tätt än titt om jag får säga det själv. Kameran är med mig igen vart jag än går och jag läser av alla situationer som sker runt om mig och funderar på om det kanske skulle kunna vara ett bloggmaterial.

Men jag vill ju inte tjata ut er, det finns ju faktiskt mer än min blogg där ute i blogglandia. Så jag undrar hur många inlägg om dagen är “okej” att skriva om man samtidigt vill ha respons på dem? – Ett, tre, fem, nio, trettiofyra inlägg?

Vad tycker ni gott folk? – Berätta för mig!

Är det någonting speciellt som ni vill att jag ska skriva mer om? Eller kanske mindre om?

Kom gärna med synpukter och förslag!

Sedan Alexandra kom tillbaka in i mitt liv har det sannerligen skett drastiska förändringar i min vardag. Det senaste halvåret har varit otroligt mörkt, ensamt och otroligt långtråkigt men Alexandra kom in som en strålande vacker virvelvind och vände hela min och Ludwigs värld upp och ner. Hon inser alltid mina begränsningar men har ändå en lysande förmåga att hitta på saker som vi kan göra tillsammans för att förgylla livet.

Skulle det gå för långt så är hon genast där för att plocka upp mig och vi lär oss skrattandes genom det hur vi inte ska göra nästa gång.

Tillsammans med de andra nya guldflickorna i mitt liv, Rebecca och Ebba har jag, Alexandra och Åskar fått följa med till stallet. Inte nog med att det är en perfekt plats för Åskar att träna och leka på med alla andra hundar som är där, men det är fantastiskt härligt att bara vara där tillsammans med de här makalösa djuren. De skänker en frid som inte går att beskriva med ord. Och även om jag har väldigt stor respekt för dem så kan jag ge dem en morot eller klappa lite på dem.

Problemet som jag ser det är att så fort någon plockar upp en kamera så skriker jag direkt “Om du lägger ut det här på facebook så får du inte tagga mig!” i en hög panikartad röst.

Jag har äntligen börjat leva och se ljust på framtiden men jag kan inte njuta fullt ut för jag är livrädd för att Försäkringskassan ska se bilderna och dra en slutsats att jag är “frisk” och helt enkelt kan arbeta 100% igen. Jag vågar inte visa världen att jag faktiskt försöker må bra och hitta på saker som att träffa vänner, hitta på äventyr och bara skratta och vara glad när jag är ledig från min arbetsprövning. Och hur sjukt är inte det egentligen?

Att hela tiden gå runt med klumpen i magen att man kanske inte får ha roligt med sina vänner en kväll eller tillbringa en stund i stallet utan att man kanske blir helt utan pengar är otroligt enerverande och krävande och jag måste för min egen skull släppa på det. Allt jag gör är ju på ett vis för att kunna komma tillbaka till livet och mitt arbete som jag faktiskt älskar.

• Vad tycker ni om det här?
• Kan ni förstå min ångest?
• Hur hade ni gjort?

Jag började få lite dåligt samvete för att bloggen har blivit så otroligt lidande den senaste månaden. Passionen för att skriva har inte funnits där. Jag har suttit vid min dator och stirrat på skärmen men orden har bara stannat inom mig. Men sen vandrade tankarna iväg på hur mycket jag faktiskt har skrattat, hur roligt jag har haft och att jag har tillbringat tiden med att pussla ihop mitt liv, mitt nya liv på bästa sätt. Jag är fullt medveten om att jag inte är samma Malin som för ett år sedan, men det är okej. För jag ska ärligt erkänna att jag tycker mycket bättre om den här tjejen. Den här tjejen kan stanna upp och rusar inte genom livet och missar små betydelsfulla saker. Den här tjejen tar risker och vågar. Den här tjejen ryter ifrån och kan rent ut sagt ge fingret till någon som beter sig förjävligt istället för att bara le och vara tyst. Den här tjejen låter inte degiga ben och en sovande arm stoppa henne.

Nej, den här tjejen tar för sig och jag älskar det. Jag njuter av varenda sekund som jag faktiskt vågar. För även om jag inte klarar allting själv så finns det någon där som hjälper och stöttar upp mig där min kropp felar till ekvationen så att det nästan inte märks att jag är sjuk. Jag känner mig inte riktigt sjuk heller, om jag inte stannar upp och känner efter och varför skulle man vilja göra det?

2010 handlar om att leva, våga och ta för sig. Det handlar om kärlek, vänner och familj. Det handlar om mig.

Så även om jag kanske inte bloggar lika ihärdigt som jag gjort tidigare så ska ni veta hur otroligt tacksam jag är för att ha er vid min sida. Hur era ord har peppat mig när jag varit nere och tröstat mig när livet kastat kaktusar rakt i mitt ansikte. Jag är fullt övertygad om att utan er så hade jag inte överlevt 2009 och hur säger man egentligen tack för en sådan sak?

Det enda jag kan erbjuda är väl egentligen att fortsätta skriva. Att fortsätta min kamp och låta er få se att jag njuter av livet, att låta er smygkika in i mitt liv och inte stänga dörren.

Ja det är väl det eller en kryssning till Karibien, men det har jag nog inte råd med, jag är ju sjukskriven trots allt.