Akta er så roligt vi kommer att ha. Akta er.
Jag blev lite rädd när Ebba förklarade för mig att hästen Macho mätte ungefär 75 cm i mankhöjd. Det är fem centimeter mer än Åskars pappa. Vi drar alltså direkt slutsatsen att min hund kommer bli som en liten ponny. Ni förstår att om så blir fallet så är det jag som åker pulka efter Åskar nästa vinter. Hej hå va det kommer gå!
Tro mig, jag vet. Jag vill också ha hennes ögonfransar, sa hon och suckade drömmande.
Jag har den stora äran att ha en mycket god vän med ett hjärta av guld. En vän vars musikaliska talang jag alltid har trott på och den kommer snart ta honom med på en resa till platser som man inte ens kan fantisera om. Snart ser vi honom på de stora scenerna runt om i världen och jag kan hålla upp mitt huvud högt och säga; "Det där är min vän och han har gjort en låt om mig och min kamp. På tre minuter gav han mig en gåva av hopp om livet tron på kärleken och styrkan i vänskap. Han gav mig ett mirakel.”
Han är mannen, myten och legenden Baso.
Singeln finns att ladda ner här:
Baso – Kampen För En Morgondag [Radio Edit]
Producerad av Hangy för Ride with me Production
Inspelad, mixad och arrangerad i Holy Crap Studio 2009.
Från djupet av mitt hjärta Tommy – Tack.
Jag kan inte riktigt peka på när eller vad det var som hände men jag tror att det har någonting med min vän Alexandra att göra. Om man ska vara brutalt ärlig, vilket man ska vara, så är det några av mina vänner som försvunnit ifrån jordens yta sedan jag fick min diagnos. Jag kan förstå deras tankar och handlingen som senare kom till följd av dem, till viss del, men det gör inte mindre ont för att jag accepterar deras val.
Alexandra å andra sidan kom tillbaka in i bilden när allt var som mörkast, med sig tog hon en obegränsad mängd av solsken och galna upptåg. Samtidigt som hon förstod mina begränsningar så accepterade hon inte att jag sa nej “bara för att” och det var precis vad jag behövde just då. Någon som kunde ge mig en rejäl spark i rumpan när jag var på väg att låsa in mig igen. Vilket är väldigt lätt att göra när man inte riktigt ser horisonten. Men samtidigt som hon finns där, kommer med ideér och backar upp mig i livets karusell, så har hon aldrig någonsin behandlat mig annorlunda än hon gjorde för tio år sedan när vi först blev vänner.
Jag är inte “Malin – som är sjuk” i hennes ögon, jag är Malin.
De två senaste veckorna har jag skrattat mer än jag gjort på ett helt år. Jag har shoppat och pysslat, träffat nya spännande människor och hittat tillbaka till den där grundglädjen som har lurat inuti min kropp. Jag känner mig levande, lycklig och nykär i livet. Det är helt fantastiskt.
Vi gjorde en köttfärspaj som jag åt på medan Alex glatt mumsade i sig sin fiskgratäng som hon stolt visade upp att hon gjort kvällen innan. Efter det tog vi en kopp kaffe innan vi sakta men säkert begav oss ut i snön för att deklarera ett mindre snöbollskrig mot Mandus som är helt galen i allt som har med snö att göra. Lätt byte tänker ni nu och det skulle man kunna tro, men så är inte fallet med Herr Mandus Hasselback! Nej, han är snabb som en liten listig vessla och ni ska tro att han har knep för att hämnas för varenda liten fjuttig snöboll som råkar träffa!
Fråga mig inte hur jag kom upp där ifrån marken, det är ett litet mysterium. Men det involverade en hel del rullning, diverse vaggande och sjörövar “åååheeej”.
Ja, det var allt vi skulle göra – titta.
Det hela spårade ganska snabbt ut till en ren och skär shoppingturné ala Pretty Woman. Men vi hann till Biblioteket, och hade tio minuter på oss innan de skulle stänga. – Uppdraget slutfört.
Är det ens möjligt?
Min vän Alexandra är också en självutnämnd nattuggla och vi beslöt oss igår för att slå våra påsar ihop. Strax innan Ludwig skulle gå till sängs packade vi tillsammans en väska med diverse nödvändigheter, läs den bärbara datorn, inför nattens bravader och jag begav mig iväg!
Väl hemma hos Alex så bjöds det på ohyggliga mängder av kaffe ur en rosa termos. Vi skrattade oss igenom natten och när det började bli morgon utanför fönstret så vågade jag efter en hel del peppning ta min vita springare hem för att väcka min kärlek.
När jag tog plats vid ratten rörde jag vid instrumentbrädan precis som att det vore en kär gammal vän. Jag log och tänkte att om vi bara tar det lugnt, så kommer det här till att gå jättebra, vi måste bara samarbeta du och jag. Jag kör och du tar oss framåt sa jag innan jag vred om nyckeln och slingrade mig ut på den smala vägen.
Klockan var strax efter 04:00 och det var tyst och alldeles stilla ute. På något sätt var det hela en väldigt angenäm och lugnande upplevelse. Att ta sig fram obehindrat i natten med radion som enda sällskap. Jag var den enda människan på jorden just då, tills jag mötte tidningsbilen som lyste på mig med ilskna strålkastare. Han blev nog precis lika paff som jag att någon annan var vaken vid den här tiden på dygnet.
Jag körde in på infarten och tog mig ut ur bilen, stod där en stund och andades in den friska morgonen innan jag gick in för att välkomna Ludwig till en ny fantastisk dag.
Det var länge sedan jag hade så roligt, på en helt vanlig tisdag. – Tack Alexandra!
Min lilla Kalskronit.
Du betyder otroligt mycket för mig och vi har en sådan lång vänskap bakom oss. Vi hade säkerheten i varandra när världen kändes stor och läskig utanför. Vi gav varandra råd medan vi drack te klockan fyra på morgonen en helt vanlig tisdag. Vi åkte land och rike runt för att träffa pojkar, men vi var alltid tillsammans. Räkgrytan som vi aldrig talar om och dina komönstrade gardiner. Minnena är så otroligt många.
Du och Magnus var vittnen på vårt bröllop och när jag kände mig nervös eller liten så slängde jag en snabb blick på dig. Du log och jag kände mig stark igen. För tillsammans är vi starka Frida, hand i hand mot världen så kan inget stoppa oss – någonsin!
Hoppas att du får en fantastisk dag för det är du verkligen värd!
Jag älskar dig!
Alexandra och jag umgicks väldigt flitigt under högstadiet. Hon var den som jag skrattade mest med, den som jag pratade mest med och hon var den som alltid skyddade mig mot de farliga vargarna. Alexandra var en sån där tjej som var allas vän, men gud nåde den som sårade någon av hennes vänner. Hon var där så snabbt att den första tåren inte ens hann att falla. Vi har så många fina minnen tillsammans, så många skratt.
Men när högstadiet var över så skildes våra vägar åt och jag får väl tacka facebook för att vi nu funnit varandra igen – nästan tio år senare. Ett mail dit och fyra poke dit. En dejt var bestämd och idag hade vi, vad jag hoppas, vår första fika av många många många stycken! Vi skrattade så vi grät, vi såg bilder så vi skämdes och vi drack kaffe tills vi fick nog.
Enligt mig var det helt perfekt!
Tack Alexandra för en fantastiskt rolig eftermiddag!