Jag var ute i trädgården tillsammans med hunden Mandus för att slänga runt en brandorange innebandyboll en stund. Fram och tillbaka sprang han den fjuttiga lilla metern som jag kunde svinga bollen och vi skrattade och hade roligt. Innan jag visste ordet av så låg jag där på den fuktiga gräsmattan och sprattlade som en fisk bland mossa och små bruna kvistar som träden fällt under hösten.
Jag blev förbannad, Mandus stannade tvärt med den orangea bollen i munnen och undrade vad tusan som hände och jag såg mig snabbt omkring för att se så att inte någon granne nyfiket stod vid sitt fönster och fnissade. Jag stånkade och åmade mig, rullade runt och försökte komma på en bra plan för att ta mig upp på benen igen. Mandus som stod en meter eller två ifrån mig släppte bollen, gäspade lite för att sedan sätta sig ner lugnt, försiktigt och ganska uttråkat.
Härligt Mandus, verkligen. Hade du varit Lassie hade du sprungit efter hjälp nu, pikade jag honom med en blick och han svarade genom att lukta sig i skrevet. Jag låg där en stund och såg rakt in i rabatten och det var då jag såg dem, dropparna! Jag vände mig om till Mandus igen och skrek – VÅREN ÄR HÄR NU! och han såg sig lite omkring precis som att han sa till mig att ja, det är bra men för tusan ta dig upp nu, någon kan se dig ligga där i rabatten i vad som en gång var en vit jacka och skrika att våren är här och vips så spärrar de in dig i ett vadderat rum någonstans. Pinsamma kvinna.
Jag förstod hans blick och tog mig klättrandes upp via ett staket. Sedan sprang jag in och hämtade min kamera för att lägga mig på precis samma ställe igen.
Det där sista var kanske inte så genomtänk och nu måste jag verkligen tvätta min jacka.
Men sak samma, våren är här!
Och medan jag sitter i min stol vid det stora köksfönstret och inväntar de hungriga små fåglarna så intar Åskar sin sedvanliga plats vid mina fötter för att ta en liten powernap.
Istället gick jag upp med Ludde strax innan klockan slog sex och satte mig tillrätta i mitt soffhörn. Efter någon timme hade jag kanat ner till ett liggande läge och trivdes ganska så bra med det. Jag stängde ögonen och vaknade efter en halvtimme av att allting kändes väldigt tungt. Jag fick knappt någon luft!
Vi har en ganska så stor soffa, åtta personer kan sitta i den utan att direkt trängas eller få skoskav. Jag ligger alltid i hörnet och har benen mot den kortare delen av soffan. Till vänster om mig är den långa delen och fem platser. Jag ser ner på min kropp och kan inte låta bli att skratta. På min mage och hela vägen upp till bröstkorgen så låg det en pälshög bestående av tre katter och en hund som låg tätt och snarkade gott.
Till vänster om mig ekade de fem platserna av tomhet men min kropp och den korta delen av soffan var tydligen dagens stora samlingsplats och det var bara att gilla läget.
Nu håller vi alla tummarna vi har för att någon ska höra av sig. Någon som har sett henne springa runt och leka på en äng eller en skogsstig. Någon som barskt kan be henne att gå hem igen för matte är riktigt orolig.
Tack till Kattkommando Syd som la in min annons så pass fort!
Gunvald har fått skutta runt fritt en stund idag. Ätit lite morot och sträcka på sig ordentligt så där som kaniner gör. Eftersom att jag också lever i något av en bur så skulle jag önska att det fanns någon som kunde släppa ut mig lite då och då. Så att jag fick känna mig levande, fri och kanske äta en morot.
Det är ganska så mysigt att ha honom skuttande kring benen för han följer med vart än man rör sig. Han, katterna och Mandus kommer hack i häl bakom mig och jag känner mig både uppskattad och behövd. De behöver mig, de litar på mig och de ger mig en anledning till att vilja kämpa igenom all skit som händer just nu.
Märker ni att jag är tillbaka nu? Känns det bra eller känns det fantastiskt?
Jag bläddrar vidare och helt plötsligt så sitter han där på skärmen framför mig. Hans bruna ögon ser rakt på mig och jag bara gapar. Det känns som att det var igår men tiden går så fort så att jag ibland får magknip. En liten bebis Mandus stirrade rakt på mig. Bilden togs samma dag som jag hämtade honom. Han hade varit i lägenheten i fyra minuter innan jag direkt tog upp kameran och sen dess har jag nog aldrig lagt den ifrån mig.
Det är nog därför som jag kan säga – Mandus, nu ska vi ta kort! och han springer direkt och sätter sig fint framför mig. Vad är det man säger nu igen. Sådan matte – sådan hund?
Hon var väldigt imponerad och tjöt ljudligt flera gånger när hon kom in i växthuset och fick se allt som växt. Farmor som är drottning på allt vad grönsaker och blommor heter frågade mig hur jag hade lyckats med det här, det var ju tomater och vindruvor överallt? Du måste ha vattnat som en galning sa hon och såg på mig med stora ögon. Jag log lite medan jag såg mig omkring. Njae, mitt enda trix är väl att jag har totalt glömt bort att de existerade i en månad ungefär och när jag kom ut igen och skulle vattna och trodde att allt var förlorat så såg det ut så här. Hon såg förvånat på mig, precis som att hon inte trodde på mig och jag bara log. Hon var imponerad och det kändes bra långt ner i magen.
Jag hann packa ner tre klasar vindruvor och fem tomater innan hon sa stopp för den här gången. Precis när vi skulle gå ut så skrek hon glatt – Nämen Malin, titta på den tomaten! och så skrattade hon samtidigt som hon pekade. Hon plockade av en tomat som hade en lång näsa och tog den med sig för att visa pappa. Han i sin tur slet direkt tag i sin mobiltelefon och tog ett kort på den.
Jag misstänker att det kommer ett snuskigt MMS vilken sekund som helst, för han såg det inte som en näsa.
De anda katterna är ju ute så de äter ju “godis” varenda dag. Det finns inte en mus eller råtta kvar snart här uppe på berget. Det har våra fyra tjejer minsann sett till.
Idag på morgonen bestämde jag mig i alla fall för att nu slår jag till, jag är ledig, har inga måsten idag och kan ha en mysig dag hemma. Det kan vi ju fira med lite blötmat åt dem båda. De andra katterna var ute sedan länge och allting kändes bra. På något vis så tror jag att Mandus redan visste vad som skulle ske för han följde efter mig direkt.Jag tog fram den lilla burken och kämpade en bra stund med att bara komma in i den. Jag svor och slogs med tillhygge innan jag tillslut tog mig in och såg den där bruna sörjan.
När doften började sprida sig kom även Ramona fram och tittade frågande på mig. Jag delade upp maten på två tallrikar och ställde ner dem en bit ifrån varandra. Mandus såg på mig och pep lite frågande. Ramona stirrade bara på maten och inväntade signalen.
Varsågoda, smaklig spis! Sa jag med en glad röst och Mandus sprang som en galning mot tallriken,
När Mandus var färdigt med sin del så satte han sig och tittade på medan Ramona åt. Han hoppades väl in i det sista att hon skulle bli mätt och säga – Ta du resten Mandus, jag orkar inte mera.
Men inte Ramona inte, hon är en krutbrud från Stockholm och hon håller hårt i det som är hennes. Mandus suckade och suckade och tittade på mig som en pipande treåring “Säg till henne att sluta äta nu!”
Du har ätit ditt informerade jag honom om och det var inte en glad Mandus som besviket lämnade rummet.
Tonåringar, säger jag bara.
Den här morgonen började ganska så mysigt. Jag klev upp och klättrade längs väggarna till toaletten, gjorde mig i ordning för en ny strålande dag och tog mig sakta ner för trappan och in i vardagsrummet.
Där slutade det mysiga.
Sedan jag blev rullstolsburen så är det Ludwig som har skött Mandus långa promenader. Och när jag då idag släppte ut Mandus på tomten så fick han ett totalt frispel. Jag satt på trappan och väntade in honom medan han då i min värld skulle få springa av sig på vår baksida som faktiskt är ganska så stor för en liten hund.
I Mandus värld såg allting annorlunda ut.
Jag såg det på något vis innan det hände, Mandus sneglade lite snabbt bak på mig för att få en lägesrapport och sedan bokstavligen flög han iväg, rakt över gräsmattan som ett streck. Igenom häcken och förbi Konsums lastkaj. Jag grabbade snabbt tag i mina kryckor och studsade efter medan jag skrek hans namn men jag insåg ganska snabbt att det var lönlöst. Det var bara till att gå efter och se glad ut.
När jag väl kommer till lastkajen så står det en man där och röker en cigarett, han säger, “Hunden sprang ditåt” och pekar mot Konsums ingång. “Tack så mycket svarade jag” och studsade på. När jag rundar hörnet och ser ingången så ser jag också Mandus som står vid det lilla Bingolottoskjulet och luktar på Lotta Engberg. Min morbror och två yngre flickor som säljer blåbär ser mig komma och skrattar lite.
Mandus vänder sig om. Ser mig och tänker säkert något i stil med “Oh no… Busted”. Han ser sig omkring och ser sedan på mig. Han stirrar på mina kryckor och tänker “Ha ha, du skulle aldrig hinna ifatt mig.. KRYPLING!” Han möter min blick och det blir lite av en duell. Som en gammal västernfilm. Jag ser att hela hans väsen lyser av bus, han ser det här som en lek. Skit också.
“Hit.” Säger jag kort och smäller på ena låret. “Skit ner dig” säger ungdomsbrottslingen Mandus som precis har rymt ifrån fängelset. Han sätter av igen och jag studsar efter med mina kryckor. Han hinner springa en bra bit sicksackandes över vägen, livet är en fest för Mandus. Bilarna som kör förbi saktar in och cyklisterna stannar till och försöker kalla honom till sig. Det är lönlöst tänker jag och stannar rakt upp och ner. Jag sätter mig ner på en mur och bara väntar istället.
Jag ser att han står femtio meter bort och luktar på en blomma. Han vänder sig om och ser mig och tänker säkert ; “Har vi slutat leka nu?” Han kommer lunkandes mot mig och sätter sig ner framför mig för att invänta sin utskällning. Men någon utskällning får han inte, en suck räckte för att han skulle gå i den mest perfekta fot som han någonsin har gjort, hela vägen hem.
Det var först när jag kom till grusplanen som jag insåg att jag inte hade några skor på mig.
Den enda som faktiskt inte förstår vad vi håller på med är Mandus. Han tror att allting är ett enda långt förspel till världens roligaste lekstund. Och han har visat att han är redo, ack så redo för när det verkligen sätter igång!
