Sedan Alexandra kom tillbaka in i mitt liv har det sannerligen skett drastiska förändringar i min vardag. Det senaste halvåret har varit otroligt mörkt, ensamt och otroligt långtråkigt men Alexandra kom in som en strålande vacker virvelvind och vände hela min och Ludwigs värld upp och ner. Hon inser alltid mina begränsningar men har ändå en lysande förmåga att hitta på saker som vi kan göra tillsammans för att förgylla livet.

Skulle det gå för långt så är hon genast där för att plocka upp mig och vi lär oss skrattandes genom det hur vi inte ska göra nästa gång.

Tillsammans med de andra nya guldflickorna i mitt liv, Rebecca och Ebba har jag, Alexandra och Åskar fått följa med till stallet. Inte nog med att det är en perfekt plats för Åskar att träna och leka på med alla andra hundar som är där, men det är fantastiskt härligt att bara vara där tillsammans med de här makalösa djuren. De skänker en frid som inte går att beskriva med ord. Och även om jag har väldigt stor respekt för dem så kan jag ge dem en morot eller klappa lite på dem.

Problemet som jag ser det är att så fort någon plockar upp en kamera så skriker jag direkt “Om du lägger ut det här på facebook så får du inte tagga mig!” i en hög panikartad röst.

Jag har äntligen börjat leva och se ljust på framtiden men jag kan inte njuta fullt ut för jag är livrädd för att Försäkringskassan ska se bilderna och dra en slutsats att jag är “frisk” och helt enkelt kan arbeta 100% igen. Jag vågar inte visa världen att jag faktiskt försöker må bra och hitta på saker som att träffa vänner, hitta på äventyr och bara skratta och vara glad när jag är ledig från min arbetsprövning. Och hur sjukt är inte det egentligen?

Att hela tiden gå runt med klumpen i magen att man kanske inte får ha roligt med sina vänner en kväll eller tillbringa en stund i stallet utan att man kanske blir helt utan pengar är otroligt enerverande och krävande och jag måste för min egen skull släppa på det. Allt jag gör är ju på ett vis för att kunna komma tillbaka till livet och mitt arbete som jag faktiskt älskar.

• Vad tycker ni om det här?
• Kan ni förstå min ångest?
• Hur hade ni gjort?

 Jag blev lite rädd när Ebba förklarade för mig att hästen Macho mätte ungefär 75 cm i mankhöjd. Det är fem centimeter mer än Åskars pappa. Vi drar alltså direkt slutsatsen att min hund kommer bli som en liten ponny. Ni förstår att om så blir fallet så är det jag som åker pulka efter Åskar nästa vinter. Hej hå va det kommer gå!

Jag tänker mig att han verkligen njuter av benet. Så där som människor som gör lite ljud när de äter en riktigt god maträtt. Eller så får han panik. I vilket fall som helst så låter det roligt.

Jag började få lite dåligt samvete för att bloggen har blivit så otroligt lidande den senaste månaden. Passionen för att skriva har inte funnits där. Jag har suttit vid min dator och stirrat på skärmen men orden har bara stannat inom mig. Men sen vandrade tankarna iväg på hur mycket jag faktiskt har skrattat, hur roligt jag har haft och att jag har tillbringat tiden med att pussla ihop mitt liv, mitt nya liv på bästa sätt. Jag är fullt medveten om att jag inte är samma Malin som för ett år sedan, men det är okej. För jag ska ärligt erkänna att jag tycker mycket bättre om den här tjejen. Den här tjejen kan stanna upp och rusar inte genom livet och missar små betydelsfulla saker. Den här tjejen tar risker och vågar. Den här tjejen ryter ifrån och kan rent ut sagt ge fingret till någon som beter sig förjävligt istället för att bara le och vara tyst. Den här tjejen låter inte degiga ben och en sovande arm stoppa henne.

Nej, den här tjejen tar för sig och jag älskar det. Jag njuter av varenda sekund som jag faktiskt vågar. För även om jag inte klarar allting själv så finns det någon där som hjälper och stöttar upp mig där min kropp felar till ekvationen så att det nästan inte märks att jag är sjuk. Jag känner mig inte riktigt sjuk heller, om jag inte stannar upp och känner efter och varför skulle man vilja göra det?

2010 handlar om att leva, våga och ta för sig. Det handlar om kärlek, vänner och familj. Det handlar om mig.

Så även om jag kanske inte bloggar lika ihärdigt som jag gjort tidigare så ska ni veta hur otroligt tacksam jag är för att ha er vid min sida. Hur era ord har peppat mig när jag varit nere och tröstat mig när livet kastat kaktusar rakt i mitt ansikte. Jag är fullt övertygad om att utan er så hade jag inte överlevt 2009 och hur säger man egentligen tack för en sådan sak?

Det enda jag kan erbjuda är väl egentligen att fortsätta skriva. Att fortsätta min kamp och låta er få se att jag njuter av livet, att låta er smygkika in i mitt liv och inte stänga dörren.

Ja det är väl det eller en kryssning till Karibien, men det har jag nog inte råd med, jag är ju sjukskriven trots allt.

Han heter Åskar, är nio veckor gammal och är en blandras mellan Dobberman/Schäfer – Golden Retriver/Pyreneéhund. Åskar kommer ifrån underbara Mamalicious och hennes sambo. Kullen bestod av nio fantastiska valpar och det finns (just nu) fyra stycken kvar! [LÄNK]

Nu kanske en del av er tycker att det här var ett väldigt konstigt infall, köpa hund, nu när hon är så sjuk? Som jag ser det måste man ha någoning att kämpa för, någonting som brinner lite extra inom en för att man ska orka med livet och dess prövningar.  Med andra ord, en utmaning, ett mål.

Jag var nio år gammal när vi i familjen välkomnade vår första valp, Fanny. Jag och Fanny skrev in oss på valpkursen och när vi var färdiga med den gick vi på en ny kurs, efter den sökte vi oss till en ny och så fortsatte tills vi kände oss redo för nästa steg – tävlandet. Vi kom trea i vår första tävling och jag var helt såld på det här med träna, lära mig, förmedla det till hunden och att sedan utföra någonting tillsammans med min bästa vän.

Mandus har aldrig riktigt varit intresserad mer än att hålla sig inom vardagslydnadens gränser. Jag har försökt och försökt men den där glädjen finns inte i hans ögon. Och även om han är fantastisk på alla sina vis så behöver jag som sagt någonting mer. Där kommer Åskar in i bilden.

Åskar och Mandus busar sig trötta tillsammans och det är en fröjd att se dem ha så roligt ihop! Vi tränar, leker, äter, myser och är ute i det härliga vädret.

Han har bott hos oss i fem dagar nu och vi kan redan sitt, ligg ,stopp och tass.

Inte så illa pinkat va?

Idag påbörjades min arbetsprövning, det betyder att jag från och med nu och under hela februari månad ska arbeta två timmar varannan dag för att se om det överhuvudtaget är möjligt att komma tillbaka till arbetslivet och vilka förutsättningar som finns.

Första dagen är nu avklarad och jag kan inte ens beskriva hur det var, vad som hände eller vad jag gjorde när jag var på plats. Allt gick så otroligt sakta och jag mindes ingenting! Inga telefonnummer, inte vilken skrivare som skrev ut vad eller mina kortkommandon i datorn.

När telefonen ringde och jag skulle koppla samtalet vidare till min mor så skrek jag högt “– MAMMA, det är till dig!” över hela lokalen. Nej skit också tänkte jag snabbt, Bitte, inte mamma, Bitte, inte mamma. Hon är inte mamma nu. SKÄRPNING MALIN.

Efter två timmar var mitt huvud som den segaste kolan i världen och jag bara satt som en tom fågelholk. Det var dags att åka hem helt enkelt.

Jag kan inte låta bli det, men jag längtar minsann tills fredag. Åh, inatt sover jag gott och jag kommer drömma om mitt skrivbord, mina pennor och min stol. Min underbara stol.

Eftersom att min far är så hejdundrans nyfiken så har jag dolt inlägget som jag skrev sist, ni vet när jag hade gjort det där. De har inte varit hemma och har missat hela grejen. Så jag ska ta mig till jobbet under morgondagen och visa upp det hela live istället. Det känns liksom bäst så.

Är det konstigt att jag är lite nervös?

Jag har hållit er på halster hela långa dagen och samtdigt som det var ganska så brutalt av mig, så kunde jag inte riktigt skriva vad som skulle ske. Man måste lämna ett visst svängrum för alla eventuella avhopp och panikattacker i sådana här pressade situationer. Framförallt om man har ett sådant förflutet som jag har med nålar. Ja, nålar var i allra högsta grad inblandade i dagens aktivitet och jag har under de senaste dagarna försökt ljuga ihop minst fem olika anledningar till varför jag helt enkelt inte skulle kunna genomföra projektet. Men tyvärr så såg både Ludwig och Alexandra igenom mina tappra försök och viftade hastigt bort dem med ett litet flin och en klapp på axeln.

Ni förstår, jag tvingade den nålrädda Malin att blunda i över en timme. Medan hon blundade så, håll i er, tatuerade Malin Sörmlind sig. Något som hon har velat göra väldigt länge, men aldrig riktigt vågat av helt självklara och förstådda skäl. Om jag får säga det själv så var jag lite smart för jag valde att placera min tatuering på höger underarm och kände i princip ingenting mer än att det vibrerade lite grann och att någon klämde och drog. Om inte det är att göra det bästa av en annars ganska så kass situation så vet jag inte vad som är det.

Jag var inte ensam, ni minns väl min och Ludwigs slogan – “För dit du går, går också jag”?

[TRYCK HÄR FÖR ATT GÅ TILL LUDWIGS BLOGG OCH SE HUR DET GICK FÖR HONOM]

Nu ska jag åka och göra någonting som jag aldrig trodde att jag skulle göra. Aldrig.

Jag är så trött att jag vet inte riktigt hur jag ska ha mitt huvud för att inte somna. Hur jag än lutar det så tycks mina ögon dra ihop sig och jag känner hur min själ försöker hoppa ut ur min kropp. Det känns precis som när man kör bilen över ett gupp, det kittlar till lite i magen och jag fnissar tyst, öppnar ögonen igen och så går det någon minut innan allt går i repris.

Det är ganska mysigt, på ett konstigt vis.

Jag har så mycket att berätta för er nu. Men för att det inte ska bli en allt för grov soppa full av konstiga små sidospår och infall så tror jag att vi vilar i några timmar först. Håll ut!

Jag sitter här med den största kopp av kaffe som någonsin har bryggts av människan, jag befaller koffeinet att våldta min kropp för att ta befäl över alla de vitala delarna som jag kan tänkas behöva under dagen. Klunk efter klunk åker ner i min strupe och jag gäspar trött. Jag har så mycket mjölk att kaffet redan är kallt, men det gör ingenting, för det gör bara att jag kan ta större klunkar utan risken att bränna mig. Som en passande nödlösning för en morgonfrisyr som säkert skulle skrämma barn så har den nya mössan slagit bo på toppen av mitt huvud.

Solen lyser in genom vardagsrumsfönstret och jag ser dammkloten rulla över golven. Jag mumlar något om att vi måste dammsuga under dagen, jag mumlar precis så högt att Ludwig kanske hör, men å andra sidan är det morgon och han har inte fått något kaffe i sig så all konversation smälter ihop till ett enda läte i hans värld. Jag låter säkert precis som Chewbakka.

Jag ska göra mig iordning nu för att åka in till den stora staden Karlshamn. Jag ska återigen in i den lilla garnbutiken och skrämma slag på den söta tanten som arbetar där inne. Det känns som att hon är van vid tysta fina damer som går runt där inne och känner på kvalite av garn och sedan bestämmer sig. Medan jag rusar runt som en flåsande dåre och skriker att jag ska göra mössor, vilket garn passar sig kvinna, vilket garn! Tala med mig!

Det är många av er som tycker om mina mössor (jag är otroligt smickrad), jag funderar på om man kanske inte skulle ta och lotta ut en här på sidan, skulle ni tycka om det?

Tro mig, jag vet. Jag vill också ha hennes ögonfransar, sa hon och suckade drömmande.

Jag har skrivit ganska så många elaka saker om Försäkringskassan i den här bloggen. De har inte rikigt varit mina favoritpersoner under 2009 om man säger så. Men nu måste jag nog förlåta dem en liten stund för vi fick årets bästa julklapp av just Försäkringskassan.

Ni förstår, dagen innan självaste julafton fick jag det här brevet ifrån dem:

Försäkringskassan, Kommunen tillsammans med en arbetsterapeut har med egna ögon sett mina problem att få vardagen till att fungera och har genom detta tagit ett beslut att bevilja mig assistansersättning 63 timmar i veckan.

Ludwig och jag svävar på moln av lycka och kan äntligen dra en suck av ren lättnad.

Jag är fullt medveten om att det nu sitter en ilsken liten kakelplatta någonstans i Stockholmstrakten och reser ragg, tuggar fragda och funderar ut sätt att förstöra det här på, vilket h*n svor dyrt och heligt att h*n skulle göra om min assistans blev beviljad, men då får det väl vara så för ni, de vackra själar som följer min kamp vill veta vad som händer i mitt liv och jag vill berätta det för er.

Tack till Mona & Robin på “Vägen till bättre liv”, ni änglar som hjälpt oss genom hela denna process. Vi är er evigt tacksamma!

Och jag ser aldrig mer tillbaka. Aldrig någonsin.

Ni glömmer väl inte bort att kika in på Foto-sidan?

Ja, och jag då, Malin, hej. Jag ligger här i sängen med datorn i knät och filosoferar för mig själv. Det hade varit ganska mysigt om Mandus hade slutat upp med sitt eviga snarkande och Ludwig hade slutat flåsa så mitt hår flyger åt alla håll.

De senaste dagarna har allt gått i ett för mig, som en karusell som man inte rikigt hinner hoppa av när den stannar till innan nästa varv. Efter ett tag kommer man in i andra andningen och låtsas att allting är okej – jag har kontroll. Men en större hög av skitsnack existerar nog inte. Jag blir ledsen när jag själv märker vilken otroligt stor skillnad det är på mig den här julen om man jämför mot fjolårets. Ett enda litet spontant skrattanfall och jag måste gå iväg och vila i en kvart för att allting blir snurrigt och hjärnan skriker om en paus. Helt plötsligt kan jag inte lokalisera vem som pratar eller vad de säger och jag zoomar ut. Människor skrattar, tjoar och har roligt medan jag sitter i mitten, utzoomad och låtsas fotografera en ros bara för att stänga ute världen en sekund.

De frågar mig hur jag mår, hur det känns och jag hör mig själv säga att allting är bara bra, det löser sig med tiden ska ni se säger jag och ler som ett fån. Idiot, varför kan du inte bara säga som det är. Enkelt – de orkar inte höra om det och jag orkar inte älta om och om igen. Nej, allt är bra, allt är väl. Det blir bäst så, i allafall på julafton och framför mormor.

Julfirandet jämt överlag var precis allt man kunde önska sig efter ett år som detta. Många skratt, fantastisk mat, kärleken från familjen och inte att förglömma – julklappar i överflöd.

Tack mamma och pappa för att ni ordnat allting så otroligt fint, precis som alltid.  ♥

Jag har den stora äran att ha en mycket god vän med ett hjärta av guld. En vän vars musikaliska talang jag alltid har trott på och den kommer snart ta honom med på en resa till platser som man inte ens kan fantisera om. Snart ser vi honom på de stora scenerna runt om i världen och jag kan hålla upp mitt huvud högt och säga; "Det där är min vän och han har gjort en låt om mig och min kamp. På tre minuter gav han mig en gåva av hopp om livet tron på kärleken och styrkan i vänskap. Han gav mig ett mirakel.”

Han är mannen, myten och legenden Baso.

Singeln finns att ladda ner här:
Baso – Kampen För En Morgondag [Radio Edit]
Producerad av Hangy för Ride with me Production
Inspelad, mixad och arrangerad i Holy Crap Studio 2009.

Från djupet av mitt hjärta Tommy – Tack.

Jag är precis hemkommen ifrån dagens och nattens firmafest. Det har varit en otroligt lång men härlig dag och så fort jag har fått någon timmes sömn så kommer en utförlig rapportering!

Nu hade jag fått nog, jag var trött på att vara förstående och vänta. Jag var trött på att vara typiskt svensk. Så jag tog telefonen och ringde till AFA för att fråga vad de hålls med egentligen.

Signalerna går fram och jag får fem val i örat. Jag blir förvirrad och trycker en siffra på måfå. Sedan skriker jag rakt ut i luften att jag vill prata med en människa.

Två signaler senare svarar en kvinna.

- Välkommen till AFA. Vad kan jag hjälpa dig med?

- Hej! Malin heter jag. Jag hoppas att jag har hamnat hos rätt person nu. Du, jag ringer för ett väldigt nobelt syfte så här innan jul. Jag efterlyser lite pengar. Jag vet inte om det är någonting som inte stämmer hos er för jag har inte fått någon utbetalning ifrån er den här månanden.

- Nämen oj då det var ju dumt! – Dröj lite!

* En signal senare*

- Välkommen till AFA, vad kan jag hjälpa dig med?

- Oj, jag visste inte att jag blev omkopplad, Hej! Jo, Malin heter jag. Du, jag ringer för att jag efterlyser lite pengar. Jag vet inte om det är någonting som inte stämmer hos er för jag har inte fått någon utbetalning ifrån er den här månanden.

- Dröj lite……

- Jao…?

- Jo, det verkar som att det är Försäkringskassan som har glömt meddela oss att du fortfarande är sjukskriven och ska ha din ersättning. När blev du sjukskriven och hur länge ska du vara det?

- Jag blev sjukskriven i Maj månad och ska vara det året ut och lite till.

- Det var konstigt…

- Tycker du? Ja, tråkigt är det iallafall…

- Nej, alltså jag menade inte så. Det var konstigt att Försäkringskassan inte har hört av sig. Du är ju fortsatt sjukskriven och det har inte varit några avbrott.

- Jag förstod det. Jag skojade till livet lite.

- Det var roligt! Du, jag ringer dem med en gång, du har pengarna imorgon eller senast i mellandagarna. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt å deras vägnar.

- Det gör ingenting, jag är inte arg på dig? Inte ens lite faktiskt.

Med risk för att bli piskad, tjärad och fjädrad på stortorget så måste jag nog ändå skriva att jag tror att – ”De ber om ursäkt å våra vägnar” borde bli Försäkringskassans nya slogan.

Jag välkomnar er in på min nya lilla extra sida där jag kommer till att samla alla mina fotografier, i allafall de som är värda att visas, de som betyder lite extra för mig. Det vore jätteroligt om ni gjorde mig den stora äran att följa sidan och då också min utveckling. Jag är ju faktiskt en nybörjare, men någonstans ska man ju börja, eller hur?

Det är världen sett genom min lins. Jag hoppas att ni vill se den med mig!

Tryck på bilden eller ta er in till – gmlt.se/foto

Det har varit några rena bildinlägg på senare tid här i bloggen. Som ni säkert förstår så har jag alltså hittat tillbaka till min kärlek – kameran. Det är väl ingen större hemlighet att de senaste sex månaderna har varit otroligt mörka i mitt liv och då är det svårt att hitta den där extra lilla glöden för att se någonting vackert igenom en kameralins, när man har svårt att se någonting vackert med livet överhuvudtaget.

Jag kan inte riktigt peka på när eller vad det var som hände men jag tror att det har någonting med min vän Alexandra att göra. Om man ska vara brutalt ärlig, vilket man ska vara, så är det några av mina vänner som försvunnit ifrån jordens yta sedan jag fick min diagnos. Jag kan förstå deras tankar och handlingen som senare kom till följd av dem, till viss del, men det gör inte mindre ont för att jag accepterar deras val.

Alexandra å andra sidan kom tillbaka in i bilden när allt var som mörkast, med sig tog hon en obegränsad mängd av solsken och galna upptåg. Samtidigt som hon förstod mina begränsningar så accepterade hon inte att jag sa nej “bara för att” och det var precis vad jag behövde just då. Någon som kunde ge mig en rejäl spark i rumpan när jag var på väg att låsa in mig igen. Vilket är väldigt lätt att göra när man inte riktigt ser horisonten. Men samtidigt som hon finns där, kommer med ideér och backar upp mig i livets karusell, så har hon aldrig någonsin behandlat mig annorlunda än hon gjorde för tio år sedan när vi först blev vänner.

Jag är inte “Malin – som är sjuk” i hennes ögon, jag är Malin.De två senaste veckorna har jag skrattat mer än jag gjort på ett helt år. Jag har shoppat och pysslat, träffat nya spännande människor och hittat tillbaka till den där grundglädjen som har lurat inuti min kropp. Jag känner mig levande, lycklig och nykär i livet. Det är helt fantastiskt.