Jag tog den här bilden redan förra sommaren men nu när jag satt och la in bilder på mitt nya Picasa-konto  (Där ni förövrigt kan kommentera bilderna om ni så önskar) så fann jag den igen någonstans i mitten bland en massa spindelväv och mystiska mappar långt inuti datorn.

Och den är fortfarande lika klockren så vi kör en ren favorit i repris!

Äh men va tusan, jag som skulle vara så duktig och iallafall skriva några rader om dagen här. Även om inspirationen tryter så kan man ju bara skriva vad man har på sig tänkte jag och fnissade lite över min nyfunna entusiasm.

Sedan hände det där som brukar hända. Dagarna gick för fort och för mycket skulle hinnas med på dygnets få timmar. När jag tittade upp var det plötsligt en ny vecka och här stod bloggen tom på nya inlägg och kärlek.

Skärpning nu Fru Sörmlind! Människor räknar med dig och dina konstiga och underbara funderingar!

För att fylla i er lite av vad som har hänt sedan sist så tog min bror Morgan både sambon Sandra samt hunden Chabo i bilen och åkte ner hela vägen från Göteborg för att fira sin födelsedag tillsammans med oss. Den helgen bjöd på en hel del skratt och när natten smög sig på och Morgan tog fram sin gitarr så var jag inte sen med att hänga på. Ingen var dock speciellt imponerad av mina tolkningar av Björnen sover och Ett barn är fött så jag fick motvilligt lämna ifrån mig gitarren till någon som vet vad ett ackord är. Morgan och jag bjöd på en show utan dess like och det var länge sedan jag hade så otroligt roligt eller var så törstig dagen efter.

Om jag nu ska få in någonting om det här med kläderna också så kan jag meddela att under helgens gång har det enbart varit mysbyxor och t-shirt som gällt. Vi har nämligen, tillsammans med min fantastiska mor och far lagt sten på den del av infarten som vi inte gjorde sist. Personligen så gjorde jag väl inte direkt så mycket mer än att lulla runt och se allmänt upptagen ut. Jag mer övervakade än hjälpte till. Men alla team behöver en bra arbetsledare och jag är en jäkel på att koka kaffe.

Det blev faktiskt otroligt bra och nu skulle man väl kunna säga att infarten är helt och hållet färdigt, – kanske.

Det är kort, det är till och med väldigt kort. Jag blir lika rädd varenda gång som jag går förbi spegeln. Jag stannar till och undrar vem tusan det där var innan jag backar tillbaka ett steg och ser att det var ju bara jag, den här gången också.

Jag var kanske lite väl kaxig när jag satte mig i stolen hos Johanna på salongen. Precis som alltid hade jag välsignats med en extremt dålig hårdag så jag mest suckade och frustade när hon kammade igenom mitt fantastiska svinto till hår.

Vad vill du göra idag? Frågade hon lika lent som alltid.

Äh jag vet inte, svarade jag. Klipp av alltihop, så här kan jag ju inte se ut. Det borde ju vara olagligt. Klipp klipp klipp klipp för allt du är värd!

Och det gjorde hon. När vi var färdiga satt jag chockad och såg mig omkring. Jag var inte van vid känslan att frysa så om öronen, eller att jag hörde så mycket bättre när inte en massa hår hängde i vägen som en tjock betongvägg.

Men jag gillar det, det måste jag erkänna. Jag GILLAR det.

Jag måste verkligen försöka ta tag i det här med mitt bloggande. Inte bara för er skull, men också för min egen. Det fanns en tid då allting var ett idé till ett blogginlägg. Jag registrerade små citat som människor fällt under dagen som var lite humoristiska och min kamera låg alltid beredd i väskan för allting skulle fotas och sedan arkiveras.

Men sedan hände någonting. Jag tror att jag kände någon form av press att alltid prestera, att alltid ha någonting viktigt att säga. Någonting djupt, meningsfullt och livsomvändande! Jag behöver väl kanske inte skriva egentligen att det är ganska så svårt att prestera på en daglig basis. Jag brukar inte vara den som människor vänder sig till för att få djupa råd om någonting svårt i sitt liv. I sådana situationer blir jag mest tafatt och snubblar på orden. Och det var även det som hände här i bloggen. Jag snubblade om och om igen och tillslut gav jag upp.

Jag struntade i att försöka och det hjälper väl egentligen inte någon?

En del av er har varit oroliga, en del av er har rent av tjatat på mig, (Mamma och Hanna, känn er otroligt träffade, rakt i pannan) jag har svarat genom att vara otroligt anti datorer jämt överlag och haft lite av ett sommarlov.

Jag vet inte riktigt vad ni kan förvänta er av bloggen, jag är inte riktigt “Ge Mig Livet Tillbaka” längre för jag har faktiskt funnit livet igen. Jag fann det i min familj, mina vänner och i tro det eller ej i vardagen som nu fungerar bra efter att vissa ändringar gjorts. Jag är nöjd med vart jag befinner mig precis just nu och det är en häftig känsla.

Efter allt som jag har gått igenom tillsammans med er det senaste året så är jag er föralltid otroligt tacksam, det måste ni veta. Och jag önskar inget annat än att ni skulle förstå hur era kommentarer och värmande tankar har lyft upp mig.

Jag har lite grejor i görningen och en bloggflytt kommer att ske, men det är en del småputs och fejande kvar innan jag släpper den nya adressen och kör det obligatoriska “snälla ni följer väl med mig”-talet. Så vi hinner mysa här lite.

Nej men vet ni, det här känns bra. Jag känner mig lite peppad och busig.

Nu kör vi!

Tryck här för att komma till – Eriksbergs Hemsida

Det här är tredje året som jag och Ludwig tillbringar var och varannan kväll på Eriksbergs Viltsafari. Naturen är med brist på ett annat ord fantastisk och när man är sådana veteraner som jag och Ludwig nog ändå får kalla oss så vet man lite mer när djuren brukar komma fram och vara lite mer kameravänliga.

Har man en riktig tur så händer någonting oväntat också, som det gjorde för oss vid vårt sista besök. Vi åker varvet i godan ro när vi ser någonting svart springa runt på en äng och sedan upp på vägen mellan bilarna. Jag hajar till och ser nyfiket på Ludwig, precis som att han skulle berätta för mig vad det var för någonting mystiskt som härjade.

Det visade sig vara en hund. Och där tog djurvännen i Malin över och slutade lyssna på den oroliga maken Ludwig. När hunden hade sprungit nästan ett halvt varv så fick jag nog och tvingade Ludwig att stanna bilen vid en väl vald plats och tog mig sedan ut ur bilen. Jag visslade till och fick hundens uppmärksamhet. Han viftade på svansen och jag kallade på honom lite försiktigt.

Ett studs och ett hopp senare så var han helt plötsligt på väg mot mig i en hisnande fart och Ludwig drog efter andan.

När han hade luktat på mina ben såg han vänligt upp på mig och jag frågade vad han gjorde här ute i vildmarken helt själv på det här viset. Han viftade på svansen till svar och vände sedan blicken mot Ludwig. Innan jag hann reagera så hade hunden hoppat in i bilen och satt sig tillrätta bredvid Ludwig som vid det här laget pep ut ett litet hjälp. Hunden var så andfådd att han flåsade och dreglade på samma gång, över hela bilens inredning. Jag assisterade med lite vatten från Mandus vattenskål innan jag hoppade in i baksätet och bad Ludwig köra tillbaka till gården mitt i parken. Där borde det finnas någon som kan hjälpa oss menade jag på samtidigt som Ludwig muttrar att det här är den värsta idé som jag någonsin har haft, i hela mitt liv. Hunden dreglar vidare, Ludwig kör och jag peppar samtliga inblandade på samma gång ifrån bilens baksäte.

Väl framme vid gården lånar jag Mandus koppel och trär på det. Hunden kliver ut ur bilen och följer mig som ett klistermärke på mitt ben. Det var en otroligt häftig känsla att en hund som jag haft i min närhet i bara några minuter följde mig så blint. Precis som att den aldrig hade gjort någonting annat.

Gården var tom och nästan som en spökstad. Lampor lyste inne på kontoren men ingen öppnade någonstans. Vad skulle vi nu göra? Ringa till polisen? Ta hunden med oss hem? Binda fast stackaren i en stolpe och hoppas på det bästa?

Vi stod en stund och övervägde alternativen när det helt plötsligt dyker upp en bil. En liten man hoppar ur och frågar skämtsamt om vi har blivit med hund. Jag berättade vad som hade hänt och mannen tar hand om hunden som jag tror var hans egen. Jag fick aldrig riktigt någon klarhet i det där men hunden verkade känna igen honom och hoppade vant in i hans bil så jag godkände det hela.

Ludwig och jag såg på varandra, andades ut och fortsatte sedan vårt äventyr i den stora parken.

Det var sannerligen ett besök som man inte glömmer i första taget!