Nu finns det en hel hög med nya bilder inne på GMLT.se/foto – Missa inte dem!

Tryck på länken ovan eller den stora bilden så tar jag dig dit.

Lämna gärna en kommentar där med tankar, ris eller ros!

Och med det sagt så vill jag bara informera er alla om att ikväll så dansar vi en mindre segerdans då jag helt på egna hand kastat mig ut för klippan och sedan ordnat upp den här Twitter-situationen.

Jag blev så imponerad av mig själv att jag faktiskt fick lite gåshud på rumpan!

Jag avundas de människor som kan spotta ut tjugo inlägg om dagen men ändå lyckas hålla samma klass på sin blogg. Det fanns en tid då jag också kunde det. En tid då jag rakt upp och ner kunde gå in och skriva ett inlägg utan att ha en tanke om vad jag ville skriva eller förmedla men ändå kunde knåpa ihop en text som hade ett innehåll. Men det var förr och nu är faktiskt nu.

Nu ska jag vara glad om jag hinner skriva så pass mycket att jag inte tappar tråden när Spotify-reklamen sätter igång. För då blir jag avbruten och när någon eller någonting så abrupt går in i mina tankar så tappar jag hela världen och blir som ett blankt blad. Jag får mer eller mindre minnesförlust och har inte en aning om vad jag gör, vem jag är eller vad jag precis sa eller skrev.

En del i min omgivning har ännu inte förstått att det är så jag fungerar eller rättare skrivet hur jag inte fungerar nu och kan helt hoppla bara avbryta mig i en mening eller när jag skriver någonting. Ibland tror jag att de gör det för att min reaktion faktiskt är ganska rolig.

Jag börjar flacka med blicken precis som att jag ska hitta min mening liggandes på golvet. Ryggar tillbaka lite och börjar stirra på mina händer som jag helt plötsligt har vänt med handflatan emot mig. Sen säger jag bara ett enkelt men ack så utdraget – ööööh..

Ludwig brukar vara ganska snabb med att slänga in ett snabbt stödord så jag hittar tillbaka igen men när han inte är där så känner jag mig som en komplett idiot.

Jag som var så otroligt van vid att hålla alla bollar i luften är numera glad om jag bara kan hålla en boll i handen och se lite glad ut samtidigt.

Tänk va livet kan förändras under ett enda andetag.

I was aiming for the sky, ended up flat on the ground
But once again the sun is rising, I better keep on walking
Keep on walking

Äh, jag kan inte hjälpa det. Den har liksom fastnat där inne i hårddisken. Hur sorgligt det än är.

Nu blir det melodifestivalsmys för familjen Sörmlind – Lönnquist – Nilsson.

God kväll på er!

Åskar äter sin mat så fort att han alltid är klar långt innan Mandus. Med tanke på att Mandus får sin mat en stund innan Åskar och att lilleman sedan får sitta och titta på en stund medan Mandus tuggar innan jag ger honom sitt “varsågod” så kan ni tänka er hur fort det faktiskt går för honom. Slurp säger det!

När han är klar sitter han och stirrar rakt ner i vattenskålen, suckar djupt och undrar vad som hände egentligen. Sneglar lite på Mandus skål och sedan på mig. De första dagarna försökte han sig på någon hemlig agent operation och smyga sig in under Mandus och upp i hans skål för att stjäla maten men det gav han snabbt upp.

Nej nu sitter han bara där och stirrar ner i vattenskålen, suckar djupt och funderar en stund på hur livet kan vara så fruktansvärt orättvist.

Jag brukar inte skriva sådana här inlägg, men jag är så glad att jag måste skrika ut det här till hela världen och det är på en gång omedelbums!

Idag har det äntligen hänt och jag är fortfarande lite i chocktillstånd. Livets stora skattjakt är över mina damer och herrar. För idag var dagen som jag hittade min doft. Ni vet den där doften som man bara snabbt snappar upp när man går förbi någon som bär den. Man ojar till och vänder sig om och din instinkt skriker inombords att du bara ska skita i allt sans och vett, springa tillbaka och ruska tag om människan för att fråga vad i hela fridens namn det är som luktar så där fruktansvärt gott!

Den där doften som man känner i hela magtrakten att det här är rätt. Det här är jag baskemig. Nu går jag runt och luktar som en hel hög med ren tvätt och det är jättemysigt.

Imorgon ska jag gå runt och tvinga min omgivning, vän eller fiende, att sniffa på min handled.

Som ni ser är vi fortfarande Twitterlösa. Jag har funderat, kliat mig på benet och provat tjugo olika saker och det vill inte ens lite som jag skulle vilja. Nu har jag blandat in fina Ina i projektet och kan inte hon lösa det så kan nog ingen göra det.

Det här är lika avancerat som instrumentpanelen inuti en rymdfarkost. Men vi jobbar på.

Som lite plåster på såren så bjuder jag er på bild. Snö, en grillplats, två bänkar varav den ena har en massa pinnar på sig och is i havet. Ja, det summerar väl egentligen hela bilden.

Håll ut vänner.

Jag får inte in min Twitter i sidoboxen. Wordpress tuggar och tuggar för att sedan tugga lite till och det gör mig så irriterad att jag snart rotar fram en stor farlig vass spade, åker mot den med permobilen (som jag ställt in på hastigheten ”hare”, vilket betyder akta dig så fort det går) och hotar den till livet.

Just det, SKÄRPINING bloggen. Skärpning.

En fråga.
Är det någon som läser Twittern här på bloggen eller kan jag lägga ner projektet ”In med Twitter igen”?

Jag har alltid varit en stark motståndare till rosa men någonting har hänt och jag börjar minsann bli lite förtjust i nyansen trots alla år av rent hat. Det kanske är precis lika tillfälligt som min plötsliga kärlek för apelsinjuice, men det återstår att se.

Nu kör vi på det här ett tag tycker jag!

Malin ska strax bege sig mot sängen och drömmarnas land. Tabletterna för natten är intagna och om jag har en riktig fasansfull tur så håller sig demonerna borta. Jag behöver verkligen min sömn och jag orkar inte riktigt fajtas inatt. Kan de inte komma på dagen istället när man ändå är vaken och redo med nävarna, eller ja näven i mitt fall. Det tåls att fundera på, men det gör vi en annan dag.

God natt mina vänner! ♥

Imorgon är en ny spännande dag med nya härliga utmaningar.

Jag kan aldrig sluta se in i de där stora magiska ögonen som Kim har. De är sannerligen förtrollande. ♥