Åskar äter sin mat så fort att han alltid är klar långt innan Mandus. Med tanke på att Mandus får sin mat en stund innan Åskar och att lilleman sedan får sitta och titta på en stund medan Mandus tuggar innan jag ger honom sitt “varsågod” så kan ni tänka er hur fort det faktiskt går för honom. Slurp säger det!

När han är klar sitter han och stirrar rakt ner i vattenskålen, suckar djupt och undrar vad som hände egentligen. Sneglar lite på Mandus skål och sedan på mig. De första dagarna försökte han sig på någon hemlig agent operation och smyga sig in under Mandus och upp i hans skål för att stjäla maten men det gav han snabbt upp.

Nej nu sitter han bara där och stirrar ner i vattenskålen, suckar djupt och funderar en stund på hur livet kan vara så fruktansvärt orättvist.

Jag brukar inte skriva sådana här inlägg, men jag är så glad att jag måste skrika ut det här till hela världen och det är på en gång omedelbums!

Idag har det äntligen hänt och jag är fortfarande lite i chocktillstånd. Livets stora skattjakt är över mina damer och herrar. För idag var dagen som jag hittade min doft. Ni vet den där doften som man bara snabbt snappar upp när man går förbi någon som bär den. Man ojar till och vänder sig om och din instinkt skriker inombords att du bara ska skita i allt sans och vett, springa tillbaka och ruska tag om människan för att fråga vad i hela fridens namn det är som luktar så där fruktansvärt gott!

Den där doften som man känner i hela magtrakten att det här är rätt. Det här är jag baskemig. Nu går jag runt och luktar som en hel hög med ren tvätt och det är jättemysigt.

Imorgon ska jag gå runt och tvinga min omgivning, vän eller fiende, att sniffa på min handled.

Som ni ser är vi fortfarande Twitterlösa. Jag har funderat, kliat mig på benet och provat tjugo olika saker och det vill inte ens lite som jag skulle vilja. Nu har jag blandat in fina Ina i projektet och kan inte hon lösa det så kan nog ingen göra det.

Det här är lika avancerat som instrumentpanelen inuti en rymdfarkost. Men vi jobbar på.

Som lite plåster på såren så bjuder jag er på bild. Snö, en grillplats, två bänkar varav den ena har en massa pinnar på sig och is i havet. Ja, det summerar väl egentligen hela bilden.

Håll ut vänner.

Jag får inte in min Twitter i sidoboxen. Wordpress tuggar och tuggar för att sedan tugga lite till och det gör mig så irriterad att jag snart rotar fram en stor farlig vass spade, åker mot den med permobilen (som jag ställt in på hastigheten ”hare”, vilket betyder akta dig så fort det går) och hotar den till livet.

Just det, SKÄRPINING bloggen. Skärpning.

En fråga.
Är det någon som läser Twittern här på bloggen eller kan jag lägga ner projektet ”In med Twitter igen”?

Jag har alltid varit en stark motståndare till rosa men någonting har hänt och jag börjar minsann bli lite förtjust i nyansen trots alla år av rent hat. Det kanske är precis lika tillfälligt som min plötsliga kärlek för apelsinjuice, men det återstår att se.

Nu kör vi på det här ett tag tycker jag!

Malin ska strax bege sig mot sängen och drömmarnas land. Tabletterna för natten är intagna och om jag har en riktig fasansfull tur så håller sig demonerna borta. Jag behöver verkligen min sömn och jag orkar inte riktigt fajtas inatt. Kan de inte komma på dagen istället när man ändå är vaken och redo med nävarna, eller ja näven i mitt fall. Det tåls att fundera på, men det gör vi en annan dag.

God natt mina vänner! ♥

Imorgon är en ny spännande dag med nya härliga utmaningar.

Jag kan aldrig sluta se in i de där stora magiska ögonen som Kim har. De är sannerligen förtrollande. ♥

Vädret är så fantastiskt här i Karlshamn idag så det kändes hemskt att bara vara inomhus för att tvätta eller skrubba på en tallrik. Nej, vi var bara tvungna att ge oss ut på en härlig promenad med pojkarna!

Vi tog bilen och åkte till ett otroligt vackert naturreservat här i närheten med förhoppningen om att kunna ta några riktigt fina bilder under promenadens gång.

Pojkarna hade en helt annan plan.

Jag tror att de hade snackat ihop sig innan vi vaknade imorse för båda två blev som brutala vildar när vi steg ut ifrån bilen. Åskar som aldrig någonsin har dragit i kopplet bestämde sig för att han skulle minsann gå sjutton meter framför mig, flåsandes och helt galen medan Mandus försökte ge sig på samma sak med Ludwig.

Det kommer inte till att bli några kort sa jag till Ludwig och han nickade snabbt och förstående mot mig. Jag gav kameran till Ludwig som jag hade hängandes över axeln och började köra snabba vändningar. Efter ett tag hoppade de ur “pyscho-mode” och tyckte att det var roligare att se vad jag skulle hitta på näst.

1-0 till Malin.

Nu är jag så trött i min kropp att jag har parkerat den på en plats där den kommer till att befinna sig för resten av kvällen. Jag ska dricka kaffe, läsa bloggar och redigera bilderna som jag tog på min vän Frida igår kväll.

Jag ska passa på att ladda batterierna inför en ny vecka med utmaningar, funderingar och fotograferande. Det händer väldigt mycket spännande saker på den sista fronten som jag inte riktigt vågar gå in på ännu, men det är stort och jag är otroligt glad och smickrad inför det hela. – Men, mer om det en annan gång!

Igår skulle vi ta nya personalfoton till företagets hemsida. Jag var spänd och lite nervös inför att dirigera runt mina arbetskamrater men framförallt min far. Han har aldrig sett mig i den situationen tidigare och vet inte vad jag kan när det gäller fotografering så jag kände mig som när jag var fyra år och stolt skulle visa pappa att jag minsann hade lärt mig cykla utan stödben på dagis.

Det är lätt att glömma bort vilken sida av kameran man ska stå på för jag hade inte ens kammat håret på morgonen. Men på ett sätt är det bra att bilden som hamnar på hemsidan visar mig med okammat hår och bara lite mascara för det är ju oftast så jag ser ut på arbetet.

Tänk vilken besvikelse kunden skulle känna om den kom in och möttes av “fleecetrollet-Malin” istället för “party-Malin” som han precis sett på hemsidan. Nej jag tror på konceptet var som du är!

Vad tycker ni?

När jag ringde hem efter min arbetsträning för att höra efter om det verkligen var nödvändigt för vårt allmänna hälsotillstånd att handla precis just idag möttes jag av en otroligt söt och fjäskande Ludwig som undrade om jag möjligen ville åka med honom ut på en ny fotografisk expedition istället.

Jag blundade och funderade i någon sekund på om jag var för trött eller fortfarande visste hur man tar ett kort. Nåja, det snurrade lite och jag kom inte ihåg vilken färg jag hade på mina skor men frisk luft är alltid bra och motion kan väl också vara nyttigt hörde jag mig själv tänka innan jag tackade ja till hans erbjudande.

Vi fick en jättemysig halvtimme tillsammans där vid havet innan solen sa adjö för dagen och smög sig ner längs klipporna. Ludwig tog sina HDR-fotografier och jag tog kort på allt och ingenting – precis som vanligt.

Hopps att ni får en mysig fredagskväll! Nu är det jag och soffan mot världen.

Jag kan för mitt liv inte komma på något som är mer avslappnande för kropp och själ än att bara stå och lukta på en hästmule. Smeka din vän lite på kinden och i utbyte mot en morot eller två så får du berätta alla de problem och bekymmer som du kan tänkas bära på.

Efter en stund är dem som bortblåsta och ni kan bara stå där och mysa tillsammans en stund.

Kärlek, det är ren och skär kärlek och det är ta mig tusan helt fantastiskt.